Om den pedagogiska forskningens problem (#2)

För några veckor sedan deltog jag i en konferens anordnad av Skolverket under rubriken ”What matters for success?”. Konferensen handlade om de framgångsfaktorer som i traditionell mening inte omfattas av skolans kunskapsuppdrag, såsom socio-emotionella faktorer, attityder och annat. Dessa förmågor sorteras ofta i forskningen under samlingsnamnet ”icke-kognitiva förmågor” (ett samlingsnamn som man kan fundera över hur lämpligt det är, på vilket sätt skulle mänskliga attityder till saker och ting inte vara kognitiva i något avseende?).

Huvudnumret under konferensen var professor Henry Levin från Teachers college, Columbia university USA, vars forskning i stor utsträckning handlat om dessa faktorers förklaringsvärde på elevers senare framgång i livet.

Föredragen var självklart mycket intressanta, i synnerhet de som senare hölls av svenska forskare som fick kommentera Levins föredrag ur ett svenskt perspektiv och utifrån svenska förutsättningar. Det som jag däremot tyckte var mest intressant var att spana ut i konferenslokalen och se vilka som var där, vilka forskare respresenterar Sverige i ett sådant här sammanhang? Resultatet av min spaning styrker det som jag skrev om i ett tidigare inlägg, nämligen att det är få svenska forskare som på olika sätt sysslar med effektutvärderingar på detta sätt, både i stort och i smått.

Vilka var då representerade? Ja, förutom personer från Skolverket så var det Jan-Eric Gustafsson med entourage från Göteborgs universitet. Den forskarmiljö dessa representerar är väl den forskarmiljö i Sverige som i störst utsträckning sysslar med effektutvärderingar och kvantitativ metod. Därefter var det skralt med forskare inom pedagogik eller utbildningsvetenskaplig forskning. Istället representeras Sverige av vad vi kan kalla IFAU-ligan, dvs i huvudsak nationalekonomer som Anders Björklund, Peter Fredriksson, Björn Öckert m.fl. Dessa – och kanske i synnerhet Jonas Vlachos – har tagit ett mycket större utrymme i forskningen om svensk skola. Sannolikt för att deras forskning har kunnat fylla ett tomrum som svensk pedagogisk forskning inte kunnat fylla.

Fenomenet beläggs också av Knut Sundell vid Socialstyrelsen som tidigare har varit projektledare för en stor undersökning där man kartlagt i vilken omfattning effektutvärderingar (olika typer av effektutvärderingar, i synnerhet större metastudier, är det som ibland brukar benämnas evidensbaserad forskning. Se ett inlägg här) förekommit i sju olika discipliner inom svensk forskning. Totalt har 1 402 avhandlingar granskats, varav 288 i pedagogik, mellan åren 1997-2006. Resultaten visar att endast 6 procent av avhandlingarna i pedagogik har varit effektutvärderingar i någon form (diagrammen är hämtade från Sundells studie, länkad ovan):

Ett annat problem som Sundell m.fl identifierar är att en försvinnande liten andel av avhandlingarna inom pedagogik är skrivna på engelska, vilket omöjliggör internationell granskning av resultaten:

Förhoppningsvis har en förändring börjat ske, dels genom IFAU-ligans rika publicering, dels genom att det kommer mer och mer pedagogiska studier som är effektutvärderande. Nu senast från Malmö högskola.