Månadsarkiv: maj 2012

Fritt skolval, fri forskning och fri åsiktsbildning

Ingen med ett intresse för politik kan ha missat spektaklet kring SNS kunskapsöversikt ”Konkurrensens konsekvenser” som släpptes i slutet av förra året. Jag skriver ‘intresse för politik’ trots att det handlar om forskning och publicering av sammanställda forskningsresultat (i form av en kunskapsöversikt som sagt). Detta beror på att den debatt som följde publiceringen var en ideologisk debatt snarare än en debatt om de faktiska resultat som rapporten redogjorde för. Se till exempel Timbros utspel här eller vårdföretagarnas näringspolitiska chef Håkan Telenius (som helt ogenerat medger att han inte är ”någon vetenskapsman” men som ändå kan konstatera att rapporten håller en låg nivå) här.

Vad är då grejen? Jo, rent generellt kan forskningen inte (ännu?) belägga att konkurrensutsättningen av välfärdssektorn har lett till några större effektivitetsvinster, vilket också konstateras i kunskapsöversikten. Enligt Timbro är detta ett uttryck för att SNS sprider ”myter” om valfriheten samt att lanseringen av boken är synnerligen ”perspektivlös”.

Timbro har sedan tidigare varit inne i denna debatt, i synnerhet vad det gäller skolan. I detta fall har det i mångt och mycket handlat om att motbevisa att valfrihetsreformerna på skolans område haft en segregerande effekt samt att dessa skulle ha bidragit till att skolans likvärdighet försämrats över tid. Man har också, som framgår av den länkade artikeln ovan, försökt avfärda betydelsen av kommunaliseringen samt rikta om fokus kring vilka de egentliga effekterna är av att exempelvis föräldrar har olika utbildningsbakgrund (vilket jag har skrivit om här tidigare). Milt uttryckt tycks det som om Timbro strävar i både motvind och uppförsbacke och deras försök att alternera bevisföringen lyckas inte. På bara några veckor har ytterligare viktiga undersökningar och studier släppts som ytterligare ökar motlutet för Timbro, främst gäller detta Skolverkets studie om likvärdighet i grundskolan över tid, Lärarnas Riksförbunds kongressrapport ”En skola för alla eller endast för en del” samt en studie om skolmarknadens geografi som presenterades på DN Debatt helgen som gick (i sin replik ändrar dock tillsist Timbro strategi och menar att skolpolitik handlar faktiskt inte endast ”om empiri utan också om principer”).

Jag får nog säga att jag själv blev förvånad över den debattstorm som följde efter lanseringen av SNS kunskapsöversikt. Jag är själv inte bevandrad i forskningen om andra välfärdsområden än om skolan, men skolan har jag väl ändå förhållandevis bra koll på och min bedömning av Jonas Vlachos kapitel om skolan (”Friskolor i förändring”) är att det på ett mycket förtjänstfullt sätt redogör för vilka kunskaper vi fram till dags dato har om valfrihetsformernas effekter på skolområdet: Elever vid fristående skolor har mer välutbildade föräldrar än de i kommunala. Bäst resultat – och de med mest välutbildade föräldrar – går i icke-vinstdrivande friskolor. Elevsammansättningen i vinstdrivande friskolor är ungefär som de kommunala skolornas. De högre betygen till trots så finns det inga systematiska skillnader i hur elever vid kommunala eller fristående skolor presterar i PISA-testerna, vilket riktar sökljuset mot tänkbara skillnader i betygsättningspraktiker som Skolverket pekat på (se studier här och här). Detta tycks påvisa att det inte finns några större kvalitetsmässiga skillnader i undervisnings etc. Störst förklaringsvärde för höga betyg har graden av konkurrens på den lokala utbildningsmarknad där skolan ifråga återfinns, inte huvudman (exempel här, här och här). Ungefär så kan väl en mycket kort och komprimerad sammanfattning se ut.

Det egentligen enda område där en markant skillnad syns mellan fristående och kommunala aktörer (inom samtliga undersökta sektorer) är graden av kundnöjdhet; brukare är överlag mer nöjda med de tjänster de får via privata aktörer än via det allmänna och det kan ju vara gott nog i sig. Men låt oss då – än så länge – vara ärliga med detta. Om vi ännu inte kan leda effektivitetsvinster i bevis via konkurrensutsättning så bör de som förespråkar konkurrensutsättningen förändra sin argumentation. Det kan låta självklart, givet kunskapsläget, men effektivitets- och kvalitetsargument återkommer fortfarande i argument för ökad konkurrensutsättning, inte minst i den pågående utredningen kring införandet av ett friskolesystem inom Svenska för invandrare (SFI), där regeringen menar att ett införande av SFI-peng (likt skolpengen i friskolesystemet) ”väsentligt [skulle] kunna höja kvaliteten” i verksamheten.

Vi väntar med spänning för att se hur det blir med den saken.

Taggad , , , , ,

Antal lärarexamina över tid

Den svenska högskolan har över tid byggts ut kraftigt, främst gällande volym men detta har såklart också fått betydelse för hur många lärosäten som finns. Utbyggnationen debatteras fortfarande mellan de som vill bygga vidare och de som önskar strama åt.

Olika organisationer har såklart olika syften med detta. Socialdemokraterna vill(e) att minst 50% av varje årskull ska gå vidare till högre studier innan de fyllt 25, LO har tidigare motsatt sig idén och likaså andra politiska partier. Läkarförbundet motsätter sig fortsatt en utbyggnad av läkarutbildningen och har gjort det framgångsrikt över lång tid, så till den grad att det kan anses råda läkarbrist.

I lärarsammanhang är det allmänt känt att utbildningen i vissa delar är kraftigt överdimensionerad – exempelvis gällande lärare i samhällskunskap och historia mot högstadium och gymnasium – samtidigt som andra är underdimensionerade som en följd av alldeles för få sökande, som till lärare i naturvetenskapliga ämnen. Den volymmässigt stora lärarutbildningen har tillsammans med ett svalt intresse för läraryrket inneburit att vi under något år befunnit oss i en situation där det nästan gått en sökande per plats. Detta är synd för en utbildning och ett yrke som läraryrket då det innebär att det inte sker någon selektion till vissa utbildningsplatser (det sker ju fortsatt till vissa populära inriktningar på populära lärosäten).

Men hur ser detta ut över tid? Fanns det lika många individer förr som var intresserade av lärarutbildningen men färre platser för dessa att söka? Var det det som gjorde att söktrycket var högre förr?

Diagrammet nedan visar antalet avlagda lärarexamina per år över tid och det illustrerar på ett tydligt sätt att lärarutbildningen alltid varit en stor utbildning och att det större intresset historiskt också de facto innebar att fler individer var intresserade av utbildningen och yrket genom att det då gick fler sökande på fler platser än under 2000-talet (diagrammet baseras på data från SCB och återfinns i Lärarnas Riksförbunds rapport ”Allt annat än lärare”):

Taggad ,

Kritiska röster om evidensbaserad skolforskning

Jag läste en artikel i Lärarnas tidning idag, skriven för Pedagogiska magasinet, som handlade om viss kritik som riktas mot den ökande efterfrågan på evidensbaserad skolforskning (evidensbaserad forskning och effektutvärderingar har jag skrivit om tidigare här). Kärnan i kritiken består i en rädsla att lärare ska bli allt för styrda av den evidensbaserade forskningens resultat, så till den grad att de inte längre är de som i huvudsak får avgöra vad som ska ske i klassrummet och med vilka metoder undervisningen bedrivs. En rädsla för allt för klåfingriga skolpolitiker framkommer också, dels genom att dessa kommer att vilja se vissa typer av undervisningsmetoder mm, dels för att detta är ett hot mot den fria forskningen om forskare ska styras av politiska beställningsjobb av effektutvärderingar och liknande.

Jag kan inte låta bli att slås av hur bakvänt detta resonemang känns ur ett lärarperspektiv. Som tidigare lärare känner jag själv en tilltro till och en förhoppning att evidensbaserad forskning och effektutvärderingar ska (skulle) kunna skydda mig som lärare från just klåfingriga skolpolitiker som inte stannar utanför klassrummet, samt att det ska (skulle) ge mig ytterligare belägg för att vissa saker jag tror på fungerar samt ge mig vägledning och idéer på områden jag antingen inte behärskar eller som jag på förhand dömt ut som icke-fungerande.

Låt mig ge några exempel:

1. Många lärare skyr idén att ha åldersintegrerade klasser. Trots detta är det väldigt vanligt förekommande, i synnerhet i glesbygd. Varför? Därför att det är ekonomiskt rationellt så klart (men ofta motiverat av pedagogiska skäl). Ur ett lärarperspektiv är det därför skönt att Knut Sundell och Ann-Charlotte Edlund vid Socialstyrelsen samt Elly-Ann Johansson och Erica Lindahl vid IFAU kan påvisa att åldersintegrerade klasser har negativa effekter för eleverna genom effektutvärderingar.

2. Många lärare skyr påtvingad ämnesintegrering, inte minst lärarna på Ross Tensta Gymnasium. I det sammanhanget är det skönt som lärare att kunna påvisa att Hatties metastudie Visable Learning visar på låga effekter av ämnesintegrering (översatt till svenska och i förkortad form från SKL här).

3. Som nyutexaminerad gymnasielärare hade jag i alla lägen föredragit om mitt kollegium varit organiserat i ämnesarbetslag snarare än programarbetslag. Lokala skolpolitiker i exempelvis Malmö har beslutat att man i alla lägen ska ha det senare utan att kunna leda kunskapsmässiga effektivitetsvinster hos eleverna i bevis. En effektutvärdering skulle göra susen och om den motbevisar min hypotes så böjer jag mig direkt.

4. Nu sprider sig datorkonceptet 1-1 som en löpeld över Sverige och vissa kommuner genomför de största skolsatsningarna i mannaminne. Min gissning är att många lärare, och kanske i synnerhet äldre, känner sig överkörda av detta och dessutom maktlösa inför att de inte längre avgör hur deras undervisning skall läggas upp. Ur ett sådant perspektiv är det positivt att forskning är på gång, om än utan att ännu fullt ut kunna uttala sig om effekter, men som åtminstone kan bidra till en mer nykter syn på eventuella positiva effekter (än den som förordas av de med vinstintressen i upphandlingarna).

5. Sist men inte minst: Debatten om Sollentunas iPads i grundskolan skulle ha tett sig helt annorlunda om det funnits belägg för den ena eller andra sidan. Som det är nu måste lärarna låta sin undervisning styras av Stockhaus politiska idéer om en framtidsskola i framkant utan att de själva är övertygade om att det är det bästa sättet att bedriva undervisningen. Ett stycke evidensbaserad forskning borde vara på sin plats.

Avslutningsvis ska det också sägas att det tycks bakvänt att tro att lärarens professionella autonomi skulle minska i takt med ökad kunskap. Minskar läkarens autonomi och yrkesstatus i takt med ökade kunskaper om effektiva behandlingsmetoder? Nej, det är nog snarare saker som ordinationsrätten, förmågan att ställa diagnos, behörighetsregleringar, hantverksskickligheten hos kåren samt den höga graden av spcialisering hos de praktiserande som upprätthåller autonomin.

Taggad , ,

Hur mycket dalar intresset för gymnasieskolans yrkesprogram?

Det har nog inte gått någon förbi att en av nyheterna med gymnasiereformen GY2011 var att alla program inte längre ska ge allmän högskolebehörighet per automatik, utan att detta i så fall får läsas till för de elever i yrkesprogrammen som vill ha en sådan. Det är kring detta den huvudsakliga politiska striden har stått och det är så klart i grund och botten en ideologisk fråga.

Jag ska med detta inlägg inte beröra den frågan, det är en fråga för förtroendevalda politiker, utan  jag ska uppehålla mig vid vilken effekt detta har fått på elevernas intresse för yrkesprogrammen. Gymnasiereformens antagonister tillmäter nämligen denna förändring ett stort förklaringsvärde gällande den nedgång av andelen förstahandssökande till yrkesprogrammen som vi nu ser efter gymnasievalen förra året. Media har också i olika omgångar hakat på denna nyhet.

Men hur stor är egentligen nedgången av andelen förstahandssökande? Är den så stor som motståndarna vill göra gällande?

Nej, den är faktiskt något mindre. Det huvudsakliga skälet till detta är att de uppgifter som figurerat i media har baserats på en jämförelse av andelen elever som går ett högskoleförberedande program nu mot andelen som gick ett studieförberedande program i den förra gymnasieskolan (i vilken mån man nu kan tala om ”studieförberedande program” i den förra gymnasieskolan, det var inte helt givet vilka som var vad). Det största felet som begås när man jämför på detta sätt är att det förra mediaprogrammet ofta räknas som ett yrkesförberedande program, men som i den nya gymnasieskolan inkorporerats som en inriktning till det samhällsvetenskapliga programmet. För att ge en mer rättvisande bild av intresset måste därför statistiken korrigeras, enklast genom att räkna mediaprogrammet som ett studieförberedande program tidigare (under antagandet att intresset skulle vara ungefär detsamma, allt annat lika). Givet detta ser utvecklingen av andelen förstahandssökande ut som följer:

Nedgången för yrkesprogrammen är som synes odiskutabel, men intresset är ännu inte svalare än vad det var åren 1998-2001. Grafen visar också att yrkesprogrammens glansdagar åren 2006-2009 snarare var ett undantag än regel.

I övrigt visar också detta hur ivriga medierna är att vara först med att utvärdera nya reformer, trots att det ännu finns för litet underlag för att egentligen göra sådana.

Taggad ,