Månadsarkiv: augusti 2012

Fullgör grundskolan sin plikt?

I dagarna släppte Skolverket preliminär statistik över andelen gymnasiebehöriga elever som lämnade årskurs nio i våras. Detta är fortsatt dyster läsning då endast 87,6 procent av eleverna var behöriga till något gymnasieprogram (83,5 procent var behöriga till naturvetenskaps- och teknikprogrammen).

Detta innebär att 13 345 16-åringar inte kan börja ett nationellt gymnasieprogram denna höst.

Ett angeläget perspektiv på detta misslyckande som sällan diskuteras, är att detta i grund och botten innebär att den svenska staten (läs den svenska lagstiftande och verkställande makten) inte fullgör sina skyldigheter gentemot de medborgare som de i sin tur ålagt en utbildningsplikt.

Den svenska skolplikten innebär som bekant att alla barn mellan 7 och 16 år är tvungna att genomföra en nioårig grundskoleutbildning. Med detta följer en skyldighet för det allmänna att tillhandahålla sådan utbildning samt för föräldrarna/vårdnadshavarna en medföljande skyldighet att tillförse att deras barn deltar i utbildningen. De sistnämnda är de enda som i direkt mening kan lagföras om de inte uppfyller sina skyldigheter.

Det centrala problem som jag vill peka på med detta inlägg är att, i fallet med de icke-behöriga eleverna, det allmänna i stor utsträckning inte fullgör sin plikt gentemot dessa elever. Det allmännas skyldighet sträcker sig nämligen längre än till att bara inbegripa att erbjuda eleverna utbildning – det allmänna ska också tillförse att samtliga elever också genomgår den med minst godkända betyg i samtliga ämnen. För elevernas del så följs således skolplikten av en kunskapsgaranti; det allmänna garanterar eleverna vissa kunskaper genom skolplikten.

I läroplanskommitténs slutbetänkande ”Skola för bildning” (SOU 1992:94) beskrivs denna garanti på följande vis:

Till skillnad från strävansmål anger ”uppnåendemål” de kunskaper alla elever skall garanteras att få i grundskolan. (s.15) […] Dessa mål uttrycker det som alla elever minst skall ha med sig när de lämnar grundskolan och som det är skolhuvudmannens och skolans ansvar att alla elever får. (s.142)

Den adekvata frågan som måste ställas gällande de många obehöriga blivande gymnasieeleverna är, enligt min mening, om det allmänna gör tillräckliga ansträngningar för att fullgöra sina plikter gentemot de pliktbelagda eleverna?

Taggad , , ,

Hur är det ställt med betygsinflationen egentligen?

Trots att den mest intensiva politiska och mediala debatten om betygsinflation i det svenska betygsystemet har lagt sig så återkommer frågan då och då, nu senast i ett Kristdemokratiskt utspel på SvD Brännpunkt.

Att det förekommer eller har förekommit betygsinflation i betygsystemet tycks de flesta vara överens om, dock är den verkliga bilden av inflationen mycket mer nyanserad och mångfacetterad än vad de flesta politikerna eller debattörerna antingen har kännedom om eller låter påskina.

För det första så finns det i huvudsak två sätt som betygsinflationen kan förekomma. Det mest uppenbara sättet, och som de flesta tänker sig den, är att betygsmedelvärdena skenar iväg, pådrivna av de högsta betygen, utan att elevernas kunskaper förbättras i motsvarande grad. Många av de tidiga studier som undersökte eventuell betygsinflation fokuserade på detta perspektiv. Exempelvis kunde Christina Wikström tidigt belägga betygsinflationen i gymnasieskolan genom att relatera meritvärdena till resultat på de nationella proven. Härigenom kunde hon bland annat belägga att skolor som återfanns på konkurrensutsatta skolmarknader satte högre betyg än de som återfanns på icke-konkurrensutsatta samt att resultaten antydde att det förekommit inflation i gymnasiebetygen under den undersökta perioden (1997-2003).1

Med en snarlik utgångspunkt relaterade Christina Cliffordsson i en tidig studie de ökade meritmedelvärdena i gymnasieskolan till samma studenters kommande prestationer i högskolan och fann att meritvärdesökningarna i gymnasieskolan inte motsvarades av förbättrade resultat i högskolan.

Kanske mest framträdande syntes detta perspektiv i Magnus Henrekssons och Jonas Vlachos utspel på DN Debatt från 2009 då de med statistik från Skolverket visade att andelen elever som gick ut gymnasieskolan med högsta betyg (20,0) hade ökat 28 gånger från 1997 till 2007:


Egen sammanställning av data från Skolverket, efter Vlachos och Henreksson.

Det är viktigt att poängtera att en sådan här framställning av en ökning av betygsmedelvärdena i egentlig mening inte bevisar något om de inte kan relateras till ett faktum att elevernas faktiska kunskaper inte har ökat i motsvarande grad. Detta är särskilt viktigt att poängtera gällande gymnasieskolan, i och med att betygsökningen i gymnasieskolan faktiskt avstannat och numer – alltjämt sedan ca år 2003 – ligger förhållandevis stablit kring 14.0 (se diagram nedan)2. Det är dock viktigt att påpeka att ökningen av grundskolans meritvärden fortsätter:

Detta leder in till det andra sätt varpå betygsinflation kan förekomma och det är genom att betygsmedelvärdena ligger kvar på – vanligtvis – motsvarande nivå men att de faktiska kunskaperna sjunker. Ett tydligt exempel på detta är matematiken i gymnasieskolan. Följande graf beskriver hur betygen legat förhållandevis stabila över tid (i jämförelse med betygen i estetisk verksamhet A):

Dock har de faktiska kunskapsnivåerna i matematik i gymnasieskolan försämrats, vilket Thunberg m.fl. vid KTH kan visa genom att studera de diagnostiska prov som genomförs efter antagningen till högskolans ingenjörsutbildningar.

För den som är intresserad av att fördjupa sig i dessa frågor rekommenderas en förhållandevis nypublicerad PM från Skolverket i ämnet.

Som avslutning på detta inlägg ska en vanlig föreställning om betygsinflationen vederläggas och det är att det i huvudsak är de fristående skolorna som står för betygsinflationen. För de studier som var tidigt ute på området så var det möjligt att belägga den tesen (se exempelvis Wikström). Detta har dock förändrats därefter, främst genom att de fristående skolornas elevsammansättning i högre grad efterliknar de kommunala skolornas och att det har fått effekten att betygsättningen numer, på aggregerad nivå, är snarlik de kommunala skolornas:

Det är dock så att vissa skolor, både fristående och kommunala, sätter signifikant högre betyg än andra, men det som har det största förklaringsvärdet på detta är att dessa skolor befinner sig på konkurrensutsatta skolmarknader. Se exempelvis Jonas Vlachos studie för Konkurrensverket samt Lärarnas Riksförbunds undersökning av påverkansförsök på betygsättande lärare (se även denna undersökning för vidare referenser).

Noter

1. Det är dock vanskligt att utgå från att resultaten från de nationella proven skulle vara jämförbara över tid, något de inte har konstruerats för att vara. Den första studien (avhandlingen är en sammanläggningsavhandling) använder dock endast data för ett år, 1997, varför problemet då inte är lika påtagligt som i den andra studien.

2. Hade Wikströms studie, som refererades ovan, genomförts några år senare så hade denna stagnering slagit igenom i resultaten

Taggad , , , , , ,

Gynnas flickorna av kvinnliga lärare?

Psykologen Bertil Törestad skrev i mitten av augusti på Newsmill att det “är för många kvinnor i skolans värld” och att detta kan vara en viktig del i förklaringen av flickornas högre meritvärden (vilket jag skrivit om tidigare här). Törestad skriver:

Om vi drar ut ovanstående resonemang lite längre så kan flickornas överlägsna skolresultat till okänd del faktiskt förklaras med att det intellektuella klimatet i den obligatoriska skolan präglas av just verbalitet och relationsinriktade aktiviteter. Pojkar får alltså i betydligt mindre utsträckning sina förmågor uppmuntrade.

Kritiken har inte låtit vänta på sig, bland annat har skolbloggaren och tillika ordföranden för Lärare i Moderna språk, Helena von Schantz, uttalat sig på Skolvärlden.se.

Om man ser förbi den något hätska debatt som brutit ut så finns det några saker i detta som jag är mer intresserad av. Det första gäller vilka belägg Törestad har för att hans tes sannolikt skulle stämma. Han lämnar en referens till en egen studie genomförd med longitudell data för 812 svenska skolelever (se abstract här) vilken uppvisar resultat som antyder att flickor har något starkare i verbala kunskapsprofiler och pojkar något starkare spatiala dito (detta tycks ligga i linje med tidigare resultat på området, se mitt tidigare inlägg som länkades ovan). Enligt studien tycks elever med mer verbala kunskapsprofiler också prestera bättre resultat högre upp i skolsystemet.

Är detta konstigt eller förvånande? Nej, det ligger väl ungefär i linje med tidigare kunskaper från forskningen och det förvånar sannolikt ingen lärare heller; elevers språkkunskaper har sannolikt ett gott förklaringsvärde på övriga kunskapsresultat i skolans andra ämnen.

För det andra tycks Törestad antyda att närvaron av verbalt orienterade kvinnliga lärare i skolan generellt missgynnar pojkar. Detta påstående belägger aldrig Törestad, kanske för att det finns andra resultat som antyder att en sådan effekt inte finns, i alla fall inte i Sverige. I Skolverkets studie ”Könskillnader i måluppfyllelse och utbildningsval” (2006) finner man inga belägg för tesen. Skolverket skriver:

[Resultaten] ger dock inget stöd för hypotesen att lärarens kön skulle påverka könsskillnaderna i måluppfyllelse. […] Det går alltså inte att hitta någon samvariation mellan aggregerade mått på lärares kön och differensen mellan könen. (s.72)

Det ska bli spännande att följa debatten och se om Törestad har andra resultat att presentera för att belägga sitt påstående.

Taggad , , , , , , ,