Om ”att skapa framtidens skola”

Det stora brittiska bolaget Pearson släppte för ett tag sedan en rapport från deras projekt ”The learning curve”. Hela projektet bygger på insamlingen och upprättandet av en databas där intresserade kan sysselsätta sig med att göra komparativa undersökningar med olika variabler för en stor uppsättning länder.

I deras rapport ramlade jag dock över en slutsats som jag ofta möter i mitt arbete och som jag tycker är lika märklig varje gång. Det är slutsatsen att vi måste utforma skolan för ”framtidens utmaningar” eller för ”de framtida kraven som kommer att ställas på dagens ungdomar” (nummer 5 i bilden). I svensk kontext är detta slagord som många gärna använder i sin retorik mot många av de reformer som Jan Björklund och Alliansregeringen initierat sedan makttillträdet 2006.

Alldeles oavsett vad man tycker om de reformer som genomförs så undrar jag hur mycket tanke det ligger bakom uttalanden av detta slag, att vi måste ”skapa framtidens skola” efter ”framtidens utmaningar”? Vad menar folk egentligen med det?

Initialt kan det låta vettigt och det är svårt att tänka sig varför man skulle argumentera emot idén, men min frågeställning i detta inlägg är om det överhuvudtaget är möjligt att skapa en ”framtidens skola efter framtidens utmaningar”.

Problemet ligger nämligen i att vi för att kunna skapa en skola idag, som långsiktigt bemöter de krav som framtiden (läs ‘det framtida samhället’ eller ‘den framtida arbetsmarknaden’ eller något liknande) kommer att ställa på de elever som genomgått den, måste kunna förutspå vilka specifika kompetenser som kommer att krävas av dessa elever i framtiden. Hur ska vi någonsin kunna förutspå det? Skulle utbildningsvetenskapen kunna förutspå det? Knappast.1

Min åsikt är därför att det bästa vi kan ägna oss åt i skolan är att förmedla sådana kunskaper som dels utgör själva fundamentet för de akademiska ämnena samt, i den grad som är möjligt, förmedla kunskaper om var forskningsfronten ligger i olika kunskapområden och vad vi inte har en blekaste aning om.

Låt mig hänge mig åt lite anekdotisk bevisföring. Min mamma och pappa började i den spirande unga svenska grundskolan 1965, gick ut därifrån 1974 för att sedan gå över till fyraårig teknisk linje och lämna denna som färdiga gymnasieingenjörer 1978. De som ivrigt påpekar att vi måste utforma ”en framtidens skola” bör rimligtvis anse att mina föräldrar därför gått i ”dåtidens skola”.

Och det är väl ett rimligt antagande att de också gjorde det? De gick i en skola som var uppbyggd av genomgående statliga regleringar. Deras grundskoletid styrdes av reglerade timplaner, regelstyrning av verksamheten (till skillnad från dagens tydligare målstyrning), behörighetsregleringar för lärare och rektorer, ett byråkratisk finansieringssystem som till och med reglerade klasstorlekar och så vidare. Mig veterligt stötte de aldrig på en dator under hela sin skoltid, de hade förvisso miniräknare men dessa kunde inte illustrera grafer med mera utan dessa fick ritas för hand under räkneoperationerna. Ritningar och konstruktionsplaner ritades för hand och hållfastheter beräknades manuellt.

Kunde skolmyndigheter, riksdagsmän, pedagogisk expertis och Svenskt näringsliv vid denna skolpolitiska tidpunkt förutspå vilka effekter internet skulle få på skola och arbetsliv? Knappast. Har mina föräldrar stått handfallna inför denna fullkomliga revolution av kommunikationsmöjligheter, förlamade av okunskap? Knappast!

Min mamma mötte aldrig begrepp som IKT, interaktiva mötesplattformar och presentationsteknik under sin skoltid, men idag jobbar hon med det till daglig dags och är en viktig spindel i nätet (!) i kommunkationskanalerna på hennes arbetsplats. Herregud, till och med pappa gör ju powerpointpresentationer då och då!

Är detta ett inlägg därför ett upprop mot att vi ska sluta prata om IKT, en-till-en-satsningar och betydelsen av varierande redovisningsformer för eleverna? Knappast. Ska vi aktivt ta avstånd för att ta in nya impulser i skolans undervisning? Absolut inte! Det är däremot ett inlägg som manar till lite sans, balans och eftertanke:

Skolan. Skapar. Inte. Kompletta. Och. Färdiga. Människor.

Människor fortsätter att utvecklas och lära sig saker genom hela livet, såsom mina föräldrar. Om skolan lyckas förmedla centrala kunskaper inom ämnesområden, som stått sig över tid och visat sig vara viktiga byggstener för våra fortsatta vetenskapliga framsteg, så räcker det långt. Om skolan dessutom lyckas ödmjuka eleverna som passerar genom systemet så pass mycket inför all den okunskap vi som människor fortfarande besitter, så är de rustade att ta emot och handskas med de utvecklingssprång som komma skall.

Precis som mina föräldrar har gjort.

Noter

1. Se exempel på liknande debatt på ekonomistas tidigare här och här gällande huruvida geologi och nationalekonomi ”är vetenskaper” eller ej).

Annonser
Taggad , , ,

2 thoughts on “Om ”att skapa framtidens skola”

  1. Sture Eriksson skriver:

    Forskningsresultat lägger grunden till en ny pedagogisk optimism i framtidens skola – men detta kräver en ny syn på likvärdighet och elevernas utvecklingspotentialer.

  2. […] gymnasieprogram är i alla avseenden en ödesfråga för svensk skola – den viktigaste framtidsfrågan om du frågar mig. Jag har sedan innan skrivit ett inlägg som handlar om vilket svek detta är mot […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: