Månadsarkiv: december 2012

Förändringar i betygsystemet och lärares kompetensutveckling

Höstterminen 2012 lider mot sitt slut och runt om i landet sitter nu många lärare och betygsätter sina elever. Sedan höstterminen 2011 sätts betygen enligt ny skala och med nya kriterier.[1]

Enligt en undersökning som Lärarnas Riksförbund släppte för några veckor sedan så är detta något som en stor andel lärare våndas inför. Undersökningen visade nämligen att 60 % av lärarna svarade att de ansåg att de inte fått tillräckligt mycket fortbildning för att kunna sätta betyg på rätt grunder innevarande läsår. Undersökningen visade också att det fanns ett tydligt samband mellan hur mycket fortbildning lärare fått och i vilken grad de kände sig trygga med förändringarna i betygsystemet.

fortbildning_betyg

1. Signifikant skiljt mot samtliga övriga svarsalternativ; 2. Signifikant skiljt mot C och D; 3. Signifikant skiljt mot samtliga övriga svarsalternativ; 4. Signifikant skiljt mot samtliga övriga svarsalternativ; 5. Signifikant skiljt mot A och B; 6. Signifikant skiljt mot samtliga övriga svarsalternativ. (tabell från s.24)

Resultaten från denna undersökning redogjordes för och debatterades i SVT:s Agenda i samband med att rapporten släpptes. I debatten framhöll Jan Björklund att denna typ av oro som lärarna ger uttryck för med stor sannolikhet skulle kunna uppmätas inför varje terminsavslutning i och med att betygsättning som praktik är en mycket delikat och svår uppgift.

Jag håller med om att det är en svår uppgift att sätta betyg, men jag tycker att ett sådant argument förbiser en väsentlig del av resultaten från rapporten. Dessa osäkra lärare måste nämligen kontrasteras mot den grupp lärare som anser att de fått tillräckligt med fortbildning och som svarar att de i hög grad kommer att kunna sätta betyg på rätt grunder detta läsår. Först genom denna jämförelse framkommer det reella likvärdighetsproblem som undersökningen belägger: Det finns en stor andel elever som betygsätts av lärare som själva känner sig mycket osäkra på betygssystemet, samtitigt som en stor andel elever betygsätts av lärare som fått mycket fortbildning och som en konsekvens därav känner sig säkra på systemet.

Av rapporten att döma tycks alltså fortbildningsinsatserna vara otillräckliga. Man kan tycka att staten (och huvudmännen) borde ha lärt sig sin läxa efter betygsreformen i mitten av 1990-talet, i synnerhet efter den kritik som framkommit i Riksrevisionens granskningar 2004 och 2011. I 2011 års rapport drar revisionen slutsatsen att (s.10):

”Delat ansvar mellan stat och huvudman komplicerar styrningen. Skollagen innebär att elever har rätt till en likvärdig utbildning. En likvärdig betygssättning ingår som en del av detta offentliga åtagande. Ansvaret för att genomföra det offentliga åtagandet är uppdelat mellan staten och kommunala eller enskilda huvudmän. Den bild som framträder i granskningen är att en bidragande orsak till att betygssättningen ännu inte sker på ett likvärdigt sätt är att staten inte fullt ut använder sitt mandat att styra över betygssättningen och följa upp att verksamheten genomförs så som det är tänkt. Det kan ha sin grund i en osäkerhet om hur ansvaret är fördelat mellan staten och skolhuvudmännen. Granskningen ger indikationer om att det råder viss osäkerhet hos skolmyndigheterna om hur långt de bör utnyttja sitt mandat i fråga om styrning och stöd i förhållande till skolhuvudmännen. Det är inte effektivt och det riskerar att leda till att målen om en likvärdig betygssättning inte uppnås.”

Som om det inte vore nog med otydligheter så har frånvaron av generella statliga fortbildningsinsatser för lärarna öppnat upp för en fortbildningsmarknad där olika personer och företag har kunnat göra sig en hacka. Många skolor är nämligen (säkert vällovligt) intresserade av att köpa in föreläsare som kan föreläsa om de förändringar som har genomförts i betygsystemet. Problemet är bara att många av dessa är mycket oeniga om hur bestämmelser ska tolkas och implementeras vilket den förre Skolinspektionsutredaren Per Måhl tydligt påpekar i en debattartikel på Skolvärlden.se. Måhl skriver:

I artikeln Bedöma och sätta betyg skriver Steve Wretman: ”Vad som ska bedömas är hur eleven har använt de förmågor som kursplanetexternas syfte och kunskapskrav beskriver. Vad eleven vet, känner till eller har kunskap om ska inte bedömas, utan hur eleven tillämpar förmågorna på sina ämneskunskaper.” (s 13)

Av skollagen framgår att det är kunskapskraven som styr betygssättning. I kunskapskraven anges inte bara förmågor utan också sakkunskaper. Till exempel så ska lärare bedöma elevernas kunskaper om:

  • ”några heliga platser eller rum, ritualer och levnadsregler”, (religionskunskap)
  • ”materiens uppbyggnad, oförstörbarhet och omvandlingar”, (kemi)
  • ”hur man förebygger skador”, (idrott och hälsa)
  • ”språkets historia, ursprung och särdrag” (svenska) Etc!

Det vill säga, det är inte bara förmågor som ska bedömas. Även elevernas sakkunskaper — ”vad eleven vet, känner till och har kunskap om” — ska bedömas och betygssättas.


[1] För de elever som då gick i årskurs åtta samt för de som påbörjade gymnasieutbildning samma år.

 

—–

Uppdatering 2012-12-19:

Fick via en bekant tips på följande artikel som ytterligare belyser de problem som uppkommit i samband med den expanderande lärarfortbildningsmarknaden i Sverige:

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/11/01/skolverket-sagar-oversattning-laroplanen

Annonser
Taggad , , , , , , ,

PIRLS och TIMSS 2011 – resultat från nya studier

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om varför de internationella studierna som PIRLS, PISA och TIMSS röner så stor uppmärksamhet i den skolpolitiska debatten i Sverige. I inlägget pekade jag också på varför det fortsatt finns ett stort behov av att Sverige faktiskt också deltar i dessa studier, och det handlar inte så mycket om att det är kul att jämföra sig med andra länder, utan snarare om att det svenska utvärderings- och uppföljningssystemet inte har lämpat sig för att följa faktisk kunskapsutveckling över tid (se även inlägg om betygsinflation här).

Få intresserade kan ha missat att resultaten för 2011 års TIMSS och PIRLS-undersökningar släpptes häromdagen. Skolverket sammanfattade resultaten i några centrala punkter (rapporterna kan laddas ned från samma sida):

– Läsning årskurs 4. Resultatet har försämrats ytterligare sedan 2006 men ligger fortfarande över EU/OECD-genomsnittet. 2001 presterade eleverna i topp.
– Matematik årskurs 4. Resultatet ligger på samma nivå som 2007 men under EU/OECD-genomsnittet.
– Naturvetenskap årskurs 4. Resultatet har förbättrats sedan 2007 och ligger över EU/OECD-genomsnittet. Det är första gången vi ser en resultatförbättring i de internationella undersökningarna sedan början av 2000-talet.
– Matematik årskurs 8. Resultatet har försämrats ytterligare sedan förra mätningen 2007 och ligger under EU/OECD-genomsnittet.
– Naturvetenskap årskurs 8. Resultaten ligger på samma nivå som 2007 men under EU/OECD-genomsnittet.

Det finns dock de som menar att dessa studier är av ondo och att vårt deltagande är ett uttryck för den mätnings- och bedömningshysteri som de anser att skolan – den svenska skolan i synnerhet – är utsatt för. Därom kan man tycka vad man vill, men precis som jag också påpekade i det tidigare inlägget, som jag länkade ovan, så finns det också de som menar att det inte är någon mening att fästa uppmärksamhet vid dessa internationella undersökningar med anledning av de inte mäter sådant som vi i Sverige vare sig är intresserade av eller sådant som inte återfinns i våra läro- och kursplaner. Skolverket har sedan tidigare uppmärksammat denna kritik och genomför därför återkommande analyser av samstämmigheten mellan vad som mäts i de internationella studierna och de svenska styrdokumenten.

I samband med publiceringen av PIRLS- och TIMSS-resultaten släpptes därför nu också en rapport skriven av Caroline Liberg och Åsa af Geijerstam som analyserar samstämmigheten mellan PIRLS-testet och de svenska styrdokumenten (Lgr11) samt i de svenska ämnesproven för år 3. I rapporten skriver de (s.42):läsande

”De genomförda analyserna pekar på att överensstämmelsen mellan kursplanerna och PIRLS ramverk samt mellan Äp3 [nationella ämnesprovet i svenska för årskurs 3] och PIRLS-testet är god. I såväl kursplanernas syfte som PIRLS ramverk beskrivs läsande utifrån ett brett angre[p]pssätt och betydelsen av att kunna läsa för att aktivt kunna delta i samhället lyfts fram som central. I båda fallen genomförs test som lyfter fram två centrala typer av texter, litterära och informativa, och de syften som är förknippade med läsande av dem. Frågor som används för att mäta elevernas förståelse överlappar också till stor del. De skillnader som finns beror dels på att PIRLS genomförs i årskurs 4 medan Äp3 genomförs i årskurs 3, dels på att PIRLS har ett något annorlunda syfte och design än de svenska styrdokumenten och Äp3. Genom att PIRLS genomförs med elever i årskurs 4 ingår bland annat något mer avancerade former av läsförståelsefrågor än i Äp3.”

Taggad , , , , , , ,

Snabba vändningar – (för) snabb huvudräkning SKL?

I dagarna släppte Sveriges kommuner och landsting (SKL) rapporten ”Jobb som gör skillnad” som handlar om ungdomars inställning till jobb inom välfärdssektorn. Enligt rapporten svarar över 40 % av ungdomarna som besvarat enkäten att de skulle kunna tänka sig att jobba inom förskolan och skolan.

SKL:s rapport tycks ha rönt viss uppmärksamhet i media, särskilt i och med att resultatet tycks innebära att det skett en enormt snabb återhämtning gällande läraryrkets attraktivitet. Givet resultaten i SKL:s rapport tycks den av SCB prognostiserade lärarbristen till år 2030 inte längre utgöra ett hot! Så sent som i våras visade nämligen Lärarnas Riksförbunds rapport ”Allt annat än lärare!” att endast 3 % av de elever som då gick sista året i gymnasieskolan, och som visste att de inom fem år skulle läsa vidare vid högskola eller universitet, trodde att de skulle söka lärarutbildningen i första hand. En så stor andel som var fjärde elev hade enligt undersökningen övervägt lärarutbildningen (framförallt de med höga meritvärden från grundskolan), men de valde också bort den främst med anledning av den dåliga lönen.

alltannatanlarareUr detta perspektiv tycks upphämtningen som uppmätts i SKS:s rapport helt enastående… till dess man läser rapporten lite mer noggrant. För det första är det väldigt svårt som läsare att få ett grepp om den undersökningspopulation som enkäten riktat sig till. Enligt rapporten har 1 500 ungdomar mellan 15 och 24 år tillfrågats om deras uppfattningar och attityder till olika branscher och olika yrken. Hur många av dessa som också besvarat hela enkäten framgår inte. Dessutom skriver SKL:

”De svarande är jämnt fördelade på åldersklasser och kön. 43 procent studerar på högstadie- eller gymnasienivå, 25 procent läser på universitetet, 19 procent arbetar och 5 procent är arbetslösa.” (s.5)

Ingenstans meddelar de läsaren hur detta förhåller sig till (i) det ursprungliga urvalet (hur har det eventuella bortfallet slagit?), (ii) eller den motsvarande fördelningen mellan dessa grupper i den totala populationen (Sverige). Som läsare undrar jag ju till exempel själv direkt hur en stor andel högstadieelever påverkar resultaten, eller en stor andel arbetslösa (de har väl fler incitament att vara öppen för flera olika jobb än en drömmande hormonstinn 16-åring?). Dessutom undrar man ju hur stor andel av de 25 % som läser på universitet som också redan går lärarutbildningen?

För det andra så visar det sig ännu längre in i rapporten att det (tyvärr) inte har skett någon mirakulös upphämtning av läraryrkets attraktivitet. Huvudresultatet som all medierapportering svalt med hull och hår är i själva verket en sammanslagning av de ungdomar som dels ”kan tänka sig X-yrket som ett långsiktigt yrkesval” och dels ”kan tänka mig att arbeta med X en begränsad tid” (graf från sida 12):

skl_graf

Som det framgår av grafen är det i själva verket cirka 10 % av de tillfrågade som kan tänka sig grundskollärar- eller gymnasieläraryrket som ett långsiktigt karriärval. Ett ganska snarlikt resultat som det som framkom i Lärarnas Riksförbunds undersökning med andra ord.

Är du som läser detta inlägg lärare? Se då hela denna fadäs som en chans till en bra lektion i källkritik. Här följer några länkar till medier som hakade på nyheten utan att granska vare sig rapporten eller resultaten i den:

Sveriges Radio Ekot

Skolvärlden

Tidningen Vision

Taggad , , , , , , ,

Betyder begåvningen betydligt mindre (än vad vi trott)?

”Motivation, ansträngning, uthållighet och positiv självbild hos eleverna. Stöd, stimulans och höga förväntningar från kunniga och engagerade lärare i skolan. Det är faktorer som bidrar till höga skolprestationer. Betydelsen av medfödd begåvning behöver tonas ner. Det är en viktig slutsats i en ny rapport från Skolverket.”

Så inledde Skolverket sitt pressmeddelande från i onsdags (5/12) när de släppte rapporten ”Högpresterande elever, höga prestationer och undervisningen”.

Studien handlar om det som inom forskningen kommit att kallas för ”icke-kognitiva förmågor”, det vill säga sådana egenskaper och förmågor som personer har och som påverkar dels deras studieframgång och men dels också deras framgång i yrkeslivet med mera. Dessa förmågor – flit, engagemang, uthållighet, förmåga att planera mm – skiljer sig från de traditionella ”kognitiva” förmågorna (terminologin är lite skum, jag vet) i det avseendet att de inte mäts med vanliga IQ-test eller liknande. Internationell forskning har visat att dessa förmågor i stor utsträckning påverkar sannolikheten att en elev lyckas i skolan, utöver att eleven bara skulle ha rätt kognitiva förutsättningar.

högpresterandeAtt Skolverket sedan innan intresserat sig för dessa förmågor och deras förklaringsvärde på skolframgång har jag skrivit om tidigare, då i skepnad av en konferens som handlade just om betydelsen av icke-kognitiva förmågor. Denna nysläppta studie tycks därför vara en logisk fortsättning på detta intresse.

Det var dock inte utan att vi var några på jobbet som hajjade till när vi först läste Skolverkets pressmeddelande och sedan rapporten. Hur belägger de egentligen påståendet att ”medfödd begåvning behöver tonas ned” för att det inte är så betydelsefullt som vi har trott? Det låter uppseendeväckande (och det tyckte nog också många av de tidningar som hakade på nyheten)!

Vid en närmre granskning är jag inte helt övertygad om att Skolverket belägger detta påstående. Skolverkets tillvägagångssätt är att de studerar skillnader i hur två resultatmässigt olika elevgrupper svarar på de elevenkäter som också görs i samband med de stora internationella studierna PIRLS, PISA och TIMSS (samt lärar- och föräldrasvar). De två elevgrupperna är de fem procent elever som presterar bäst på respektive test (95:e percentilen) och de fem procent som presterar runt det svenska medianvärdet (47,5:e-52,5:e percentilen). Skolverket studerar hur dessa elever presterar över tid på proven samt hur de svarar på dessa enkäter. Genom analysen av enkätsvaren finner de statistiskt signifikanta skillnader i de indikatorer de menar mäter icke-kognitiva förmågor och drar därigenom slutsatsen att dessa skillnader är mycket mer betydelsefulla än vad vi tidigare trott – de är till och med mer betydelsefulla än kognitiv begåvning.

Det är i synnerhet några saker som får i alla fall mig (och mina kollegor runt fikabordet imorse) att tveka inför slutsatserna. För det första har Skolverket inte kontrollerat för faktisk begåvning hos berörda elever. Ingenstans i studien finns någon indikation på huruvida man faktiskt har kontrollerat för om de högst presterande eleverna faktiskt också är mer begåvade än de medelpresterande och inte endast bättre på icke-kognitiva förmågor.

För det andra så gör Skolverket inte allvar av den fundering som man till och med lyfter i metodavsnittet. Där skriver man, apropå denna invändning, att:

Huruvida elevernas uppfattningar har att göra med individuella karakteristika, eller omständigheter i den omgivande miljön, framgår inte i analysen. Inte heller framgår det om elevernas uppfattningar föregår deras goda prestationer eller om de är en konsekvens av dem.

I slutsatserna är också detta något Skolverket återkommer till, nämligen att de högst presterande genomgående har högutbildade föräldrar som också tycks vara väldigt aktiva och deltagande i sina barns skolgång. Det tycks inte alls osannolikt att dessa elever både har ärvt goda kognitiva förmågor av sina föräldrar och lärt sig en uppsättning framgångsrika icke-kognitiva beteenden och förmågor från dem.

Till dess att Skolverket presenterar en analys som faktiskt kontrollerar vad som är hönan och ägget i det här fallet, så tänker jag ta det säkra före det osäkra och försöka stimulera både mina barns kognitiva och icke-kognitiva förmågor.

Taggad , , , , , , ,