Månadsarkiv: januari 2013

Ljusa stunder

Ibland trillar det in gladare besked i mailboxen som behöver uppmärksammas.

skara

Taggad ,

Den ökande andelen elever som är obehöriga till gymnasieskolan

Igår (28/1) kunde man i Aftonbladet läsa om hur andelen elever som lämnar grundskolan utan behörighet till ett nationellt gymnasieprogram ökat under Jan Björklunds tid som skolminister. Uppgifterna i artikeln är hämtade från en utredning som Socialdemokraterna beställt från Riksdagens utredningstjänst, och i den tillhörande artikeln använder Socialdemokraterna uppgifterna för att kritisera den förda skolpolitiken. Jag har också ramlat över bloggare som skrivit om artikeln med samma ingång.

Att en större andel elever lämnar grundskolan utan behörighet till ett nationellt gymnasieprogram är i alla avseenden en ödesfråga för svensk skola – den viktigaste framtidsfrågan om du frågar mig. Jag har sedan innan skrivit ett inlägg som handlar om vilket svek detta är mot de elever som lämnar grundskolan utan de kunskaper som de har rätt att få.

Jag kan dock inte läsa nämnd artikel eller blogginlägg som det som länkades ovan utan att undra hur det är ställt med detta egentligen? Är Jan Björklund verkligen ensamt skyldig för denna utveckling? Som vanligt visar sig den mediala logiken inte vilja hantera mer komplexa verkligheter än det som kan beskrivas i svart och vitt. I diagrammet nedan har jag sammanställt motsvarande data (all data hämtad från Skolverket) över andelen obehöriga under hela det mål- och kriterierelaterade systemets tid i grundskolan (från 1997 och framåt) och trenden är tydlig: Andelen obehöriga elever har i princip ökat konstant över tid, oavsett regering.

obehöriga

Några försiktiga slutsatser:

  • Den som på allvar vill hitta orsaken till att andelen obehöriga elever som lämnar grundskolan fortsätter att öka bör inte enkom skylla på den förda skolpolitiken, utan även söka förklaringar på annat håll.
  • Det är bara dumheter att jämföra två år med varandra (2006 och 2010), som Socialdemokraternas uppdrag till RUT varit, när den utveckling man vill beskriva är del av en längre trend.
  • Den verkligt intressanta frågan, för att kunna utvärdera Björklunds tid som skolminister, är om denna trend bryts om ytterligare några år (2020? 2025?), när de första elevkullarna som endast haft legitimerade lärare, läst enligt Lgr11, omfattats av nya skollagen mm börjar gå över till gymnasieskolan. Då om någon gång går det att utvärdera de reformer som genomförts.
Taggad , , , , , , , ,

Betydelsen av att bo i rätt kommun (och om att flytta för att få högre betyg)

I ett tidigt inlägg på den här bloggen skrev jag om hur samvariationen mellan föräldrarnas sammanvägda utbildningsnivå på kommunnivå och elevernas genomsnittliga meritvärden i grundskoleslutbetygen ökat kraftigt under 2000-talet. Nedan har jag sammanställt två grafer som illustrerar förändringen. Den första grafen visar sambandet mellan föräldrarnas sammanvägda utbildningsnivå på kommunnivå och elevernas genomsnittliga meritvärden i år 9 för 2002 och den andra motsvarande siffror för 2012.

betydelsen av hemkommun

All data är hämtad från Skolverkets SALSA-databas.

Som graferna visar har sambandet blivit starkare under den undersökta tioårsperioden. Ytterligare intressanta iakttagelser är att spridningen i elevernas genomsnittliga meritvärden har ökat. De högpresterande och de lågpresterande kommunerna har båda blivit några fler, vilket också syns genom att standardavvikelsen i elevernas meritvärden är större år 2012 än 2002. Denna ökning har skett samtidigt som spridningen i föräldrarnas utbildningsnivå minskat något.

Vilka slutsatser kan vi dra av detta?

  • De ökande skillnaderna mellan landets kommuner visar att vissa kommuner klarar sitt utbildningsuppdrag bättre och andra sämre. Detta har både att göra med förutsättningar (kommunmedborgares utbildningsnivå, finansiella förutsättningar, elevbakgrunder mm) och kommunens kompetens att bedriva skola.
  • Ur ett elevperspektiv tycks det bli allt viktigare att bo i rätt kommun, i synnerhet för de elever som presterar under medianen. Tidigare studier har nämligen visat att det inte endast är de elever som har de bästa förutsättningarna (föräldrar med hög utbildningsnivå, höga inkomster, stort kulturellt kapital mm) som gynnas av att bo i dessa kommuner utan även de svagpresterande gynnas.
  • Den pågående utredningen om kommunaliseringens effekter under Leif Lewin, ska som bekant inte lämna några förslag till åtgärder. Den kommer dock att leda till en mycket viktig förändring: De som fortsatt förespråkar det kommunala huvudmannaskapet kommer att avkrävas helt nya svar om varför de gör det.
Taggad , , , , , , , , ,

Summativ eller formativ bedömning?

En tydlig trend som vuxit fram inom den pedagogiska bedömningsforskningen är att göra en distinktion mellan summativ och formativ bedömning. Skolverket beskriver skillnaden som att,

”En bedömning med avsikten att ta reda på vad eleven lärt sig har ett summativt syfte medan en bedömning med avsikten att stärka elevens lärande har ett formativt syfte”

Den betydelsefulla skillnaden i Skolverkets – och andras – distinktion är alltså i vilket syfte bedömningen görs; är det för att mäta elevens befintliga kunskaper och summera ihop dessa (oftast till ett betyg) eller är det för att bedöma vart eleven befinner sig rent kunskapsmässigt och sedan använda detta som utgångspunkt för elevens fortsatta lärande?

Denna distinktion har också i stor grad omfamnats av de som är kritiska till betyg i skolan. Betygen, menar de, är ofta ett uttryck eller ett resultat av summativa bedömningar och hjälper inte eleverna vidare i sitt fortsatta lärande, ofta leder de till motsatsen menar de – att låga betyg dödar elevens fortsatta lust att lära.

Många av de som förespråkar denna distinktion har fått ytterligare vatten på sin kvarn då den numer legendariske (?) John Hattie i sin metastudie ”Visible learning” visat att formativ bedömning har stora effekter på elevernas lärande:
hattie_formativ

Bilden är hämtad från SKL:s svenska sammanfattning ”Synligt lärande” s.40.

För min egen del anser jag att denna distinktion många gånger leder mer fel än den leder rätt och detta tror jag kan bottna i hur man ser på distinktionen mellan de två typerna av bedömning och deras relation till varandra. Själv skulle jag nämligen vilja påstå att de inte är särskiljda från varandra; någon form av summativ bedömning är ett nödvändigt villkor för en formativ bedömning. Eller med andra ord: Formativ bedömning är möjlig om, och endast om, den föregås av summativ bedömning. För om man inte först mäter/summerar ihop elevens kunskaper, hur ska man som lärare (och elev) veta hur den fortsatta 20130116-133513.jpgundervisningen och det fortsatta lärandet ska se ut?

En ny studie från Australien av 36 000 elevers utveckling av läsförmåga, matematikkunskaper och kritiskt tänkande åskådliggör min poäng. Studien handlar nämligen om hur olika lärare använder sig av kunskapen om elevernas befintliga kunskaper (i vilka formativa syften de använder sig av den) och vilken utveckling det sedan leder till för olika elevgrupper (se grafen intill).

 

Taggad , , , , , ,

RUT-avdrag, läxhjälp och ojämlikhet

Från och med den 1 januari i år (2013) är det tillåtet att göra RUT-avdrag för läxhjälp. Förslaget mötte tidigt hård kritik, både från forskare, de lärarfackliga organisationerna, delar av oppositionen och Skatteverket. Kritiken utgick från olika perspektiv beroende på varifrån den kom, men en farhåga som delades av de flesta kritikerna var att detta kommer att leda till att elevernas bakgrund och socioekonomiska förhållanden skulle spela ytterligare större roll för deras resultat i skolan.

För några dagar sedan publicerade Dagens Arena en intressant artikel som handlar om i vilken utsträckning det ”vanliga” RUT-avdraget har nyttjats i olika kommuner. I artikeln redovisas resultaten av korrelationsanalys gjord av Anders Sundell vid Göteborgs universitet. Denna visar föga förvånande att det finns en stark korrelation mellan kommunmedborgares genomsnittliga årsinkomst och i vilken grad medborgarna nyttjat RUT-avdraget:

rut-diagram

Analysen är mycket intressant och mitt tips är att någon student som ska skriva examensarbete någon gång under 2014 följer upp utfallet från det första året med RUT-avdrag för läxhjälp och ser om en liknande korrelation kan beläggas. Den som har tillgång till mikrodata (på individnivå) borde också följa upp och se vilka elever som nyttjat RUT-finansierad läxhjälp och jämföra dessas meritvärdes- och/eller provresultatsförändringar i förhållande till jämförbara individer som inte fått RUT-läxhjälp.

Taggad , , , , , , , ,

Om läraruppdraget, främlingsfientlighet och metodkunskaper

Det här inlägget är inspirerat av en diskussion jag hamnade i för en tid sedan på Facebook och som fick mig att minnas en av de aspekter jag själv tyckte var svårast med att vara samhällskunskapslärare. Inlägget handlar därför inte strikt om utbildningspolitik och forskning, men likväl om undervisning, lärarroll och statistik.

Ovan nämnda diskussion hamnade jag i som en följd av att jag reagerade över ett inlägg som en gammal bekant hade skrivit, där han påstod vissa saker om invandrares benägenhet att begå brott, i detta fall våldtäkter. Jag är själv inte påläst i kriminologisk litteratur och jag har inte studerat brottsstatistik i sådan utsträckning att jag själv med säkerhet ”vet” hur olika samhällsgruppers brottsbenägenhet ser ut. Jag har dock läst tillräckligt många högskolepoäng för att förstå att olika faktorer har olika stort förklaringsvärde för individers brottsbenägenhet, och jag är själv ganska övertygad om att socioekonomiska förhållanden och utbildningsnivå bör ha ett mycket högre förklaringsvärde på brottsbenägenhet än etnisk bakgrund. Rätta mig gärna om jag har fel.

unodcEtt av de påståenden som framkom i inlägget var att Sverige har världens näst högsta antal våldtäkter per 100 000 invånare samt att detta beror på Sveriges stora andel invandrare i befolkningen. Påståendena styrktes dels med statistik från UNODC (Unites Nations Office on Drugs and Crime) (se tabell intill) och dels med statistiska beräkningar gjorda av en svensk bloggare.[1]

Det här frammanar för mig minnet av hur svårt det kan vara som lärare att veta hur man ska bemöta påståenden från elever (eller andra) som dels har ett tvivelaktigt sanningsvärde och som dels grundar sig i en främlingsfientlig världsåskådning. För det första finns det ett direkt problem med detta för en undervisande lärare i klassrummet: Om jag inte själv som lärare har kunskaper om de statistiska förhållandena som står i motsats till det påstådda, hur ska jag då förhålla mig till påståendet? Det vill säga, om jag inte kan vederlägga påståendet där på plats, hur ska jag förhålla mig till det då? Vill jag ens vederlägga påståendet? Men om jag håller med om att det kanske kan stämma, har jag då vikt mig för den främlingsfientliga världsåskådning som (ofta?) ligger i botten och ruvar hos eleven? För det andra så finns det också ett mer långsiktigt problem, för om jag ger mig in i debatten för att försöka vederlägga påståendet, men med andra fakta och misslyckas, vad händer då? Med mig, eleven och klassen?

Enligt mig visar detta exempel återigen också på behovet av att utbildningen i vetenskaplig metod stärks i lärarutbildningen. Ju säkrare en lärare känner sig i metodfrågor, desto säkrare kommer de sannolikt känna sig när de möter olika typer av påståenden av denna art som kan vara svåra att bemöta trots att de är tvivelaktiga, som det ovan om våldtäkterna.

För vad är då problemet med påståendet om Sveriges tätposition gällande antalet våldtäkter per 100 000 invånare? Det grundläggande problemet är att statistiken utgår från antalet polisanmälda brott i olika länder. Detta innebär dels att uppgifterna knappast är jämförbara i och med att olika länders lagstiftning har olika syn på vad som är våldtäkt, sexuellt tvång, ofredande osv. Detta påtalar UNODC själva i direkt anslutning till datatabellerna. Dessutom finns det inneboende problemet att vissa länder är noggrannare med sin insamling av statistik än andra. Detta visar sig i UNODC:s data genom att av 123 länder i datauppsättningen saknas uppgifter för 63 länder år 2010. Bland dessa återfinns länder som Frankrike, Filipinerna, Slovakien, Australien, Italien, Bangladesh, Zimbabwe med flera. Frånvaron av dessa påverkar sannolikt Sveriges relativa placering, i synnerhet om alla skulle gå efter svensk lagtext.

Övriga påståenden om vissa befolkningsgruppers eventuella överrepresentation lämnar jag åt läsarnas egna kritiska ögon att granska, men ett tips är att särstudera de ”prognostiska” uträkningar man ägnar sig åt på den blogg som nämns i not 1 nedan.

Hur man som lärare till sist klarar av situationer som dessa, med de typer av avvägningar jag skisserade ovan, kommer sannolikt an på erfarenhet, kunskaper och egen utbildning. En god grund läggs dock enligt mig genom gedigen metodutbildning i lärarutbildningen, robusta ämneskunskaper samt kontinuerlig yrkesetisk reflektion med lärarkollegor.


[1] Jag väljer att inte länka berörd blogg, men den kan lätt hittas via Google. Sök på ”affes statistikblogg” och läs inläggen om ”invandrarna och brotten”.

Taggad , , , , , , , , ,