Om skolans huvudmannaskap – exemplet fortbildning

Få har såklart missat att Leif Lewins utredning om kommunaliseringen av skolan släpptes i måndags. Debatten tog fart direkt med debattartiklar, pressmeddelanden, bloggande och twittrande. På ena sidan – med SKL i tätposition – de som menar att det kommunala huvudmannaskapet ska kvarstå i sin nuvarande form, och å andra sidan de som menar att huvudmannaskapet måste förändras.

I det pressmeddelande SKL skickade ut efter Lewins rapportsläpp (vissa delar av SKL kunde som bekant inte hålla sig tills dess) påstås att det inte finns några belägg i Lewins utredning som talar för ett förstatligande av skolan. Detta har SKL även varit inne på redan innan Lewins utredning, bland annat då de hävdat att det inte finns några bevis för att ett förändrat huvudmannaskap skulle kunna vända utvecklingen i svensk skola.

Naturligtvis har SKL rätt på denna punkt.

Som förhållandevis torr och halvtrist utredare vill jag dock stillsamt fråga vilka bevis som finns för att ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap skulle kunna vända densamma? Och vad i Lewins utredning talar för detta?

Även om Lewins utredning inte innehåller några ”bevis” för att ett förändrat huvudmannaskap skulle kunna vända den negativa utvecklingen i svensk skola, så är hela utredningen nedlusad av exempel som illustrerar det fundamentala systemfelet i styrningen av den svenska skolan idag.

Ett praktexempel på detta gäller hur kommunerna hanterat lärarnas fortbildning under deras kvartssekels långa huvudmannaskap för skolan. Lewin beskriver hur staten i sina decentraliseringssträvanden började retirera från lärarnas fortbildning redan under 1980-talet samt hur kommunerna därefter tog vid och fortsatte. Fortbildningen har gått från att i huvudsak vara något lärarna fatta beslut om gällande innehåll, inriktning och liknande samt med generösa ersättningssystem, till att under kommunerna bli kompetensutveckling (i sin bredaste bemärkelse) med fokus på skolutveckling (i sin bredaste bemärkelse) och med inriktning på lärarkollektivet på skolan (i sin bredaste bemärkelse) snarare än på individen. (se avsnitt 3.4.3 i utredningen)

Den egentligt första fortbildningssatsningen av tidigare snitt – där läraren utifrån självupplevda behov fått styra innehåll, längd och djup på fortbildningen – som nått lärarna sedan 1990-talet är Lärarlyftet 1 som regeringen initierade 2007. Detta var vida uppskattat av de ca 18 000 lärare som deltog.

Lärarlyftet är ett praktexempel på den nya typ av ordning som nu gäller på skolans område, där staten faktiskt återinträtt på arenan och tar ett ansvar. Men det är också ett praktexempel på det systemfel som fortfarande råder i svensk skola: Vi har ett dubbelkommando där de viktigaste aktörerna – staten och huvudmännen – inte drar åt samma håll.

För vad gör huvudmännen när staten går in med rejäla satsningar med riktade statsbidrag, för att styra upp en av kommunerna (och de fristående huvudmännen) eftersatt verksamhet på skolans område? Ja vissa går in för det med liv och lust, andra inte! (jag har skrivit om samma systemfel tidigare här, då gällande mediokra hockeylag)

Nedan har jag sammanställt en kartbild efter i vilken grad kommunerna nyttjade den tilldelade statsbidragsramen för Lärarlyftet år 2007-2009:

karta_lärarlyft

Det finns några riktigt anmärkningsvärda saker gällande denna stora variation. Till exempel att det inte finns något som helst samband mellan kommuners elevresultat och huruvida man utnyttjat bidragsramen. Varför tillhör till exempel kommuner som Jokkmokk, Karlskoga, Mönsterås, Ockelbo eller Sjöbo den fjärdedel kommuner som i lägst grad nyttjat sin bidragsram samtidigt som de tillhörde den fjärdedel kommuner med lägst andel grundskolelever med gymnasiebehöriget?

Lewin har ett avsnitt om detta i utredningen (s.95f):

Skolverket har i olika sammanhang kunnat konstatera att det är stor skillnad mellan nyttjandegraden av de specialdestinerade statliga bidragen mellan olika kommuner och olika fristående skolhuvudmän. Olikheterna beror inte på att endast de som har behov av insatsen ansöker om de statliga pengarna. I stället är det andra faktorer än behov som styr nyttjandet av de specialdestinerade statsbidragen. Kapaciteten att ta emot och medfinansiera de statliga satsningarna varierar till exempel mycket mellan kommunerna. Vissa kommuner bedömer att de inte har råd att skjuta till medel till medfinansieringen som ofta krävs. Andra saknar tillräckliga administrativa resurser för att kunna ansöka om bidragen. Vissa av de kommuner som ansöker om de statliga medlen omfördelar dessutom pengar från den ordinarie skolbudgeten till andra av kommunens verksamheter vilket får till följd att skolan trots de extrautvecklingsmedlen inte får det resurstillskott som staten avsett.

Ett återkommande mönster är att små kommunala huvudmän och enskilda huvudmän mer sällan tar del av de statliga specialdestinerade bidragen till skolutveckling. Eftersom detta mönster uppträtt under flera år finns en risk att de olika förutsättningarna mellan huvudmännen ökar över tid vilket kan ge negativa konsekvenser för skolans likvärdighet. Att de kommunala huvudmännen utnyttjar de statliga satsningarna så olika innebär också att eleverna får olika förutsättningar beroende på var i landet de bor.

Precis som SKL påstår så är detta inget bevis för att ett förändrat huvudmannaskap skulle kunna vända utvecklingen i svensk skola. Det skulle däremot innebära väsentligt förbättrade förutsättningar för att lyckas vända utvecklingen än vad dagens kommunala huvudmannaskap erbjuder.

Därför förespråkar jag ett nytt huvudmannaskap för svensk skola.

Annonser
Taggad , , , , , , , , , ,

13 thoughts on “Om skolans huvudmannaskap – exemplet fortbildning

  1. hakanbrm skriver:

    Det utgick statsbidrag till Compisdatorer under 1980-talet om kommunerna gick in med 50%. Det fanns aldrig några bra program till dessa – poff.

    Det har varit lärarlyft på lärarlyft och det är inget nytt denna gång annat än skåpmat från 1970-talet som följde i mängdlärans fotspår. Det är ”nytt” och lika nytt som under 1930-talet då Eulers grafteori var inspirationskällan. I Skolvärlden slås det på stort över funderingarna kring likhetstecknet redan i lågstadiet. På samma sätt med mönsterträning. Behöver man berätta att detta inte alls har någon som helst forskningsförankring utan bara är amerikanska påfund som backas upp av NCTM som är en miljarddollarindustriliknande ”fortbildningsorganisation”. En lärare påstår att det går mycket bättre senare i just dessa övningar som hon kallar ekvationer. Behöver det sägas att vi ligger sist i just algebra och geometri och kravninvån är därefter. Behöver det sägas att de som mäter förbättringar efter det lärare fått ”lyft” är samma gäng som gett ”lyftet”. Behöver det sägas att det går bra så bra på de nationella proven men så dåligt, dåligt i TIMSS och PISA. Behöver det sägas att sedan de nationella proven infördes och lärarna slutade göra prov själva har det gått dåligt, dåligt. Behöver det sägas att det var staten som införde den nya lärarutbildningen 1988 och vi fysikadjunkter plockades bort. Beslutet togs 1985. Behöver det sägas att LR inte klagade då. Behöver det sägas att lärarreformen 2001 tog bort kravet på att matematiklärare ska ha gått ”natur”. Behöver det sägas att matematik används i fysik och det är omöjligt om eleverna bara vill gömma stickor i askar och göra lika på båda sidor. I fysik ANVÄNDER man ekvationer till något vettigt men det verkar kursplan 2011 i matematik inte veta om. Dessutom vill inga bli fysiklärare och då inte kursplanen i matematik kräver beräkningar av areor och volymer i årskurs 6 undrar vän av ordning vad denna matematik ska användas till.

    Behöver det sägas att Mark Twain sa att det finns lögn, förbannad lögn och statistik.

    Att lärare får ”fortbildning” behöver inte betyda att den är positiv. Att det anknyts till ”forskare” behöver inte betyda att det är positivt. SÖ dvs. staten slopade ”trappan” 1979 och förordade ”liggande stolen” just på basis av ”forskningsrön”. Behöver det sägas att efter detta kan inga svenska elever dividera annat än i ”kort division” som de blandar ihop med förkortning. Vad bidde det då? Det bidde ingenting. Behöver det sägas att kraven för G i årskurs 3 är att huvudräkning i de fyra räknesätten ska kunnas om ”talen och svaren ligger inom talområdet 0-20”. Offensivt STATEN. Tvåans tabell – i sin helhet efter 4 år. Århundradets reform. Det tar tid innan den satsningen ger genomslag och det går inte att undvika att lära sig mer om man håller sig borta från skolan. I Lgr 62 stod det att hela tabellen skulle kunnas i årskurs 3 och så blev det. Behöver det sägas att finnarna har kommunala skolor och staten utbildar lärare som får vara ifred.

    Jag tror att PRO skulle vara en lämplig huvudman. Behöver det sägas att det är kommunerna som utser 1:a lärare och även lektorer. Nu har de kompetens. Behöver det sägas att allt bara hanteras av de som är orsaker till förfallet. Behöver det sägas att Per Tullberg var GD i 8 år under det största kunskapsras som skådats. Behöver det sägas att det då fanns kritiska forskare som inte han såg utan han utsåg de som var anhängare av det han nu ska hitta kritiker till. Behöver det sägas att svenskt skolsystem är en blandning av SO-lärare och förskollärare som ständigt ska vara förnyare. Snart har ingen lärare läst fysik ens på ”natur”. Kunskapsskola? Båda hjärnhalvor? Allmänbildning? Läsförståelse? Filosofi? Vetenskaplig metodologi?

    Utbildar man lärare i akademiska ämnen som läses av andra grupper som ska bli civilingenjörer stiger nog statusen automatiskt. Behöver man inte ens pallra sig genom ”natur” kan man väl inte förbereda sina elever för ”natur”. Det kallas sunt förnuft. Det är bara att gå in i våra tentamensböcker och se att vi hade spets på alla kurser i matematik och fysik för att KOMMA IN PÅ LÄRARHÖGSKOLAN och vi var behöriga att undervisa dessa civilingenjörer men valde att stå på högstadiet och vara en allmän spottkopp för att vi skrev på tavlan där till och med SÖ gick ut med skrifter som ”Mer formler än verklighet” och tror att Einsteins berömda formel syns i ”verkligheten”. Det är väl klart att det är den allmänna bildningsnivån som är för låg. Det är väl klart att svenska lärare i matematik är så lågutbildade att de måste gå lärarlyft på lärarlyft och höra samma sak gång på gång.

    Det fanns inga matematikdidaktiker på min tid 1980-1994 annat än de som smög omkring i förskolan och på ”fritids”. Jag vet hur allt uppstod ur ett tomrum under senare delen av 1990-talet och hur det har getts titlar till höger och vänster.

    Ta och gör en lin-reg på antalet disputerade i matematik men också på antalet besökare på matematikbiennaler och antalet ”matematiker” som är inblandade i fortbildningarna och se sambandet till elevnas kunskaper. Den ena går upp och den andra ner. Ju fler kockar desto sämre soppa. De säger bara att lärarna inte har förstått storheten bakom… Då måste de vara dåliga pedagoger men hur ska då eleverna se detta då lärarna inte gör det?Lägg också in lärarreformen 1988 och antalet fysikadjunkter som fanns på högstadieskolorna fram emot 2000-talet så syns fallet i TIMSS 2003 som sker tvärt från 1995. Se också sambandet till hur många som gått ”natur” och vilka betyg de hade från natur. Det behövs inte för jag VET. Beräkna också sannolikheten för att lärarutbildarna verkligen vet vad elever kunde lära sig i särskild kurs. Den bara försvann – poff. Fysiklärare – poff. Kemilärare – poff. Heja Sverige. Då STATEN lagt ner allt ska STATEN ta över.

  2. Ingemar Basth skriver:

    Den finska skolan är kommunal….

    • hakanbrm skriver:

      Och jag skulle vilja säga att svensk skola var kommunal innan kommunaliseringen. Vi fysikadjunkter tyckte att det var staten som var ”flummig”. LR hade redan då sålt ut adjunkterna.

      • pontusbackstrom skriver:

        Svensk skola har aldrig varit helt statlig eller helt kommunal och kommer säkerligen aldrig helt vara det ena eller det andra. Sedan undrar jag hur ”LR” sålde ut fysikadjunkterna? Fysikadjunkterna var väl LR?

        Pontus

  3. pontusbackstrom skriver:

    Det är inget självändamål att ha det ena eller andra huvudmannaskapet. Det finns framgångsrika länder som har kommunala skolor och det finns framgångsrika länder som har statliga. Den viktiga slutsatsen är att vårt nuvarande system inte fungerar och måste åtgärdas.

    Pontus

  4. klalin skriver:

    Hej! Vill tacka för din utmärkta statistiksida och har heller inga givna preferenser vad gäller huvudman. Bedömer dock att operation ”staten” blir svår, inte minst ekonomiskt. Årliga utgifter om 200 miljarder ska flyttas från en platt kommunalskattebas till en progressiv men utarmad statlig skattebas. Vi talar om minst 12 jobbskatteavdrag i ökade utgifter, 30% av en statsbudget. Hur ser den operationen ut?

    Reflektion: Ditt fortbildningsexempel ”lyftet” är intresseväckande, men kan tolkas som en tafflig implementering av staten likväl som ett kommunalt problem.

    Tack ”hakanbrm” för ditt svavelosande inlägg. Tur att det finns några kvar med gott minne. Skrattade gott.

    • pontusbackstrom skriver:

      Hej Klalin! Kul att du gillar bloggen. Gällande dina funderingar över finansieringen så undrar jag hur du menar? Staten skulle väl inte ta över finansieringen av skolan utan att också hämta hem pengar från kommunerna? En förändring skulle innebära en rejäl skatteväxling. Dessutom skulle nog det kommunala utjämningssystemet som vi känner det idag behöva förändras.

      Jag undrar också vad du anser att staten hade kunnat göra bättre gällande fortbildningsinsatserna? Menar du att staten borde ersatt för allt?

      Pontus

  5. klalin skriver:

    Jag tänker att skolan redan är statlig i många avseenden, t.ex vad gäller lärarutbildningen. De har då också ett avgörande ansvar för att implementeringen av t.ex ”lyftet” blir lyckosamt, t.o.m i Sjöbo och Mönsterås. Nåt för Skolinspektionen? Om staten är slapp eller ägnar sig åt fel saker, riskerar annars denna typ av buggar att hamna på enhetsnivå när det kommunala mellanledet försvinner.

    Om staten ska ha det ekonomiska ansvaret för skolan är den naturliga organisationen att den också står för huvuddelen av uppbörden, precis som med rättsväsende och försvar. Att kommunerna skulle överlåta mer än 1/3 av sin uppbörd direkt till staten verkar utopiskt.

    • pontusbackstrom skriver:

      Lärarutbildningen är mycket riktigt statens ansvar, men fortbildning är ett arbetsgivaransvar. Att staten går in med Lärarlyftet är därför – som jag ser det – ett underkännande av hur kommunerna hanterat lärarnas fortbildning.

      Min personliga uppfattning är denna gällande finansieringen:

      (1) Kommunerna fördelar inte resurserna i tillräcklig utsträckning efter behov, förutsättningar och mönster i elevsammansättning.

      (2) Det kommunala skatteutjämningssystemet har inte en tillräckligt kompensatorisk effekt kommunerna emellan (se tex Lewincitatet i inlägget).

      (3) Kommunerna har visat otillräcklig vilja och förmåga att åtgärda (1) bland annat – kanske – som en följd av (2).

      Av det skälet anser jag att finansieringen bör utgå från staten.

      Hur lösa det rent praktiskt (dina frågor är helt riktiga och angelägna)? I dag finansierar kommunerna skolan via egna skatter, kommunal skatteutjämning och vissa riktade statsbidrag. Om kommunerna inte behöver finansiera skolan behöver de inte skatteintäkterna för det till egen verksamhet. Om kommunerna tar in skatten för tranferrering till staten, eller om de sonika sänker kommunalskatten till förmån för en statlig skolskatt (?) – vad vet jag – så är det gjort. Skolan behöver inte kosta mer, mer går att göra med samma resurser. Se tex LR:s rapport ”Från byråkrati till undervisning”.

      Pontus

      • klalin skriver:

        Det måste i stor utsträckning röra sig om det senare då en konstruktion där staten förhandlar lärarlöner för attt skicka räkningen till kommunerna, är otänkbar.

  6. […] i tillräcklig omfattning. En sannolik förklaring till detta kan vara att lärarutbildningar och huvudmän landet runt sett på läxor som något förlegat och ointressant utifrån pedagogiska idéer som […]

  7. Laller skriver:

    Kan du berätta vad du använde dig av för att skapa figuren i inlägget (den kommunindelade kartan)?

    Vilket program? Och varifrån får du geografiska datan för att plotta Sveriges kommuner sådär fint?

    Skulle uppskatta ett svar!

    • pontusbackstrom skriver:

      Hej! Självklart. På SCB:s hemsida finns ett program som är gratis att använda som heter typ Statexplore eller så. Du hittar det under ”Regional statistik och kartor”. Välj sedan Statistikatlasen och Statistikatlas – kommuner. Den geografiska bestämningen är redan färdig, du behöver bara se till att ditt data innehåller kommunkoderna, det är så programmet vet vad som är vad.

      Lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: