Att forma sin uppfattning om formativ bedömning (och om formidabla missförstånd)

Det finns nog inte en lärare i detta land som inte har hört talas om den Nya Zeeland-födde professorn John Hattie och hans bok Visible Learning som gavs ut första gången i slutet av 2008. Även om inte alla har läst boken själv så har alla någon gång mött påståenden om att ”Hattie visar att” eller ”enligt Hattie så borde vi”. Min erfarenhet (rätta mig om jag har fel) är dock att många av de som slänger sig med dessa uttryck inte heller själva har läst boken. Just detta fenomen – hur olika saker börja leva sitt eget liv – har jag skrivit om i ett tidigare inlägg här, då om det eventuella orsakssambandet mellan hög likvärdighet och höga resultat.

Detta inlägg ska handla om samma fenomen – hur olika forskningsresultat börjar leva sina egna liv – men denna gång om den kanske största nutida modeflugan i svenska skolsammanhang: Formativ bedömning.

En av de undervisningsmetoder som i Hatties meta-metaanalys visar sig vara allra mest effektiv för elevernas lärande är just att arbeta med formativ bedömning (d=0,90).1 Detta har slagit ned som en bomb i skolsverige, både i den faktiska verksamheten men också i skolpolitiken bland annat för att det har erbjudit ett nytt utrymme för de som är kritiska mot prov, betyg och ”summativa mätningar” av elevernas kunskaper. Med stöd i Hattie har man lyft fram betydelsen av att lärare i en kontinuerligt pågående kommunikativ process för framåtsyftande samtal med varje elev om var de befinner sig och hur eleven ska ta sig vidare till nästa nivå i sitt lärande. Det finns otaliga exempel på hur man kan göra detta, en snabb sökning på Google ger över 100 000 träffar. Skolverket har sidor som handlar om formativ bedömning och många skolor som vill ligga i framkant vill visa redan på sina hemsidor hur mycket de arbetar med formativ bedömning, ett random exempel:

På X arbetar vi med formativ bedömning. Det innebär att våra elever kontinuerligt får feedback från sina lärare så att de hela tiden vet var de ligger kunskapsmässigt och vad de behöver utveckla för att nå sina mål.

Problemet i allt detta är att det, i den mån det bygger på Hatties resultat, bygger på en mycket slarvig läsning av Hattie. Jag tror faktiskt att jag behöver kursivera detta för att göra det tydligare: Det bygger på en mycket slarvig läsning av Hattie. Den uttolkning av vad ”formativ bedömning” skulle innebära som jag möter till daglig dags i saker jag läser och folk jag möter, är att den drivande kausala mekanismen, som leder till högre kunskapsresultat hos eleverna, är just återkopplingen från lärare till elev. En återkopppling som på något sätt ska få eleven att få upp ögonen för vad denne behöver göra för att utveckla sina kunskaper ytterligare. Denna uttolkning är felaktig. Den drivande kausala mekanismen är istället enligt Hattie (1) att läraren får syn på och kan leda i bevis på vilka kunskapsområden eleven har brister2 och (2) att läraren anpassar, förändrar och tillrättalägger undervisningen på ett effektivt sätt för att bemöta detta.

Återkopplingen då? Jo då, Hattie tittar på den, men han tittar på den separat (d=0,73), men även här har vi i Sverige gjort tolkningar av resultaten som ska passa in de redan färdiga modeller vi har för hur vi tänker kring undervisning, lärande och elever. Att eleven får återkoppling av den typ som beskrevs ovan har betydelse och kan vara bra (genomsnitt för denna typ är d=0,38 enligt en av de större meta-analyserna). Riktigt bra om det vill sig väl, men det är ändå inte den mest betydelsefulla typen av återkoppling. Den viktigaste typen av återkoppling är istället den återkoppling läraren får från eleven – hör och häpna! Hattie beskriver det själv på följande sätt:

Jag har tillbringat många timmar i klassrum, arbetat med elever för att öka deras självhjälp och prövat olika metoder för att ge återkoppling. Det jag gjorde fel var att se återkoppling som något lärare gav till elever. […] Det var inte förrän jag upptäckte att återkoppling hade störst effekt när den kom från eleven till läraren som jag började förstå begreppet bättre. (s.236, svenska översättningen)

Läs också ett tidigare inlägg här på bloggen om distinktionen mellan formativ och summativ bedömning.

Noter

1) Det effektmått Hattie använder är Cohen’s D (”D” – grekiska Delta = förändring) som beräknas genom standardiserade medelvärdesdifferenser dividerat med standardavvikelsen. d=0,00 är ingen effekt, d=1,00 innebär en förbättring om en standardavvikelse. Hattie drar gränsen för effekter vi bör intressera oss för vid d=0,40.

2) Ja precis, i den svenska översättningen av Hattie används ordet ”brister” vilket inte har varit helt korrekt att göra i Sverige.

Annonser
Taggad , , , , , , ,

6 thoughts on “Att forma sin uppfattning om formativ bedömning (och om formidabla missförstånd)

  1. Fröken M skriver:

    Intressant inlägg. Här kommer mina egna tankar. Det är många och jag försöker utveckla det som tydligt som jag förmår. Vi får se om du orkar läsa.

    Att återkopplingen från elever till lärare är otroligt viktigt torde vara självklart. Utan den kan du som lärare inte ens synliggöra eller analysera hur långt eleverna har kommit i sin förståelse av ett ämne. Återkopplingen från elever till lärare kan ju som du själv skriver, ske på otaliga sätt – beroende på om läraren vill ha en generell bild av vad eleverna kan för att kunna fortsätta sin undervisning på ett optimalt sätt eller så kan den vara mer specifik för att hjälpa de elever som behöver tydligare information om hur de ska fortsätta utveckla sina förmågor.

    Jag tror att återkopplingen från eleverna är ett måste för att läraren ska hamna rätt i undervisningen. Uppdraget som en lärare har, innefattar ju även att utveckla elevernas metakognitiva förmåga, vilket de får möjlighet att göra när de utvärderar sina kunskaper och planerar/resonerar kring sin progression.

    Jag är dessutom relativt övertygad om att både återkoppling från elev-lärare och det motsatta kan ske på så många sätt att den kan bli både verkningslös och extremt effektiv.

    Att en skola skriver att de arbetar med formativ bedömning och ger eleverna kontinuerlig feedback, säger egentligen ingenting om hur de arbetar dessförinnan. Begreppet används precis som du säger, för att det är på tapeten Därmed inte sagt att du vet vad som händer på alla skolor i Sverige eller att du kan, av denna formulering, förstå att ingen återkoppling sker mellan elev-lärare.

    Det finns inte någon gemensam vision kring framgångsrik pedagogik/didaktik på många skolor. Tvärtom – kanske nästan lika många visioner som det finns lärare. Tyvärr.

    Någon tolkar formativ bedömning som återkoppling till eleverna, likt:

    ”Du fick ett E på din uppsats (fel att sätta betyg på enskild uppgift jag vet) eftersom du är osäker på grammatiken och gör många fel.”

    En annan lärare läser en elevs text och säger:

    Din text är intressant och disponerad på ett utmärkt sätt. Men för att göra din text mer begriplig behöver du titta på dina grammatiska misstag som gör läsaren förvirrad. Texten blir svårare att förstå.
    Markeringar finns av de fel som är gjorda i texten
    Undervisning för att öka förståelsen för hur grammatiken ska användas genomförs.

    Olika ämnen passar bra för olika typer av återkoppling – oavsett om levererad från elev eller lärare. Många gånger kan läraren variera sig med hjälp av ett stort omfång digitala hjälpmedel. Papper och penna ska dock inte underskattas om man inte jobbar på en 1-1 skola.

    Allt handlar om att ta reda på var eleverna befinner sig och vad de behöver utveckla. Återkoppling från elev till lärare och tillbaka till eleven igen.

    Vissa ämnen ser ut exempelvis såhär:

    ”I muntliga och skriftliga framställningar i olika genrer kan eleven formulera sig enkelt, begripligt och relativt sammanhängande. För att förtydliga och variera sin kommunikation kan eleven bearbeta och göra enkla förbättringar av egna framställningar. I muntlig och skriftlig interaktion i olika sammanhang kan eleven uttrycka sig enkelt och begripligt samt i någon mån anpassat till syfte, mottagare och situation. Dessutom kan eleven välja och använda sig av i huvudsak fungerande strategier som i viss mån löser problem i och förbättrar interaktionen.”

    För att jag ska kunna göra en bedömning av de här förmågorna måste jag läsa varje enskild elevs text, eller? Dessutom behöver jag förmedla respons till antingen varje enskild elev eller sammanfatta det jag sett och skapa en gemensam plats för passande återkoppling. Eleverna kan också läsa sin klasskamrats text och ge respons till hen om jag försäkrar mig om att de vet hur man går tillväga och gör det bra.

    En lärare som premierar utantillinlärning/memorering av faktakunskaper kan ju arbeta på ett helt annat sätt.
    De elever som lär sig alla viktiga årtal under andra världskriget och kan svara på mina frågor är duktiga.
    Enkelt att göra ett test med frågor och svarsalternativ. Du vet att eleverna kan de här sakerna men att du behöver gå igenom en del saker ännu en gång. Repetera mera!

    Voila!

    Det finns inte tydliga ramar för HUR och det drabbar eleverna – ibland på samma skola men säkert inom samma kommun. Några har glosförhör varje vecka och pratar sällan, medan en annan grupp talar engelska hela tiden och arbetar med stora intressanta projekt där kommunikationen är det centrala syftet – alltid.

    Våra politiker vet lite om skola – egentligen. Relevant forskning kommer inte ut varken på lärarhögskolorna/Universiteten eller i våra skolor i tillräcklig utsträckning.
    Skolpolitiker bjuder in intressanta skolforskare som föreläser. De som är intresserade hoppar på och lär sig. Övriga fortsätter på samma sätt som de alltid gjort – sedan 1967…

    Många skolchefer ställer inte tillräckligt höga krav eller ser till att personalen får den fortbildning som är nödvändig för att alla ska kunna förhålla sig till lärande på samma sätt. Målen är inte tillräckligt tydligt formulerade. Ingen kan av den anledningen utvärdera resultatet.

    Konsekvensen är att de lärare som inte är utvecklingsbenägna blir stressade och får prestationsångest. Eleverna blir förvirrade eftersom lärarna undervisar och förhåller sig till bedömning på helt olika sätt. Föräldrarna blir irriterade och tycker att skolan ska se ut som på den gamla goda tiden.

    Kunskapsförmågorna ska vara grunden i all undervisning. Dessa ska förmedlas till eleverna så att de vet vad de ska fokusera på och lära sig.

    Läraren ska planera och undervisa, arbeta med formativ bedömning (elev-lärare, lärare-elev) för att till slut kunna göra en rättvis bedömning som på ett tydligt sätt förhåller sig till kunskapskraven.

    Formativ bedömning eller bedömning för lärande innefattar återkoppling mellan elev och lärare men fortsatt från lärare till elev. Det kräver kommunikation och eftertanke samt olika alternativa vägar till att nå målet.

    Utveckling, forskning och fortbildning kostar pengar. Skolan ska helst kosta noll.

    ”Att arbeta utan gemensam vision är som att resa utan destination”

    Så här skriver du kring summativ och formativ bedömning i ett annat inlägg:

    ”För min egen del anser jag att denna distinktion många gånger leder mer fel än den leder rätt och detta tror jag kan bottna i hur man ser på distinktionen mellan de två typerna av bedömning och deras relation till varandra. Själv skulle jag nämligen vilja påstå att de inte är särskiljda från varandra; någon form av summativ bedömning är ett nödvändigt villkor för en formativ bedömning. Eller med andra ord: Formativ bedömning är möjlig om, och endast om, den föregås av summativ bedömning. För om man inte först mäter/summerar ihop elevens kunskaper, hur ska man som lärare (och elev) veta hur den fortsatta 20130116-133513.jpgundervisningen och det fortsatta lärandet ska se ut?”

    Hur gör jag en summativ bedömning av en förmåga? Hjälp mig!

    Om jag vill att min elev ska: ”utveckla förmågan att formulera sig så att en text blir begriplig och sammanhängande”

    Hur ska jag bedöma den förmågan summativt innan jag gör en formativ bedömning? Betyder det att en bedömning, innan återkoppling mellan elev och lärare påbörjats, alltid är summativ?

    Du använder begreppet kunskaper. Att kunskaperna ska summeras eller mätas innan vi vet hur den fortsatta undervisningen ska fortsätta. Om du inte hänger upp dig vid begreppet kunskaper, utan vid begreppet förmågor som vi ska bedöma. Blir det enklare då?

    ”I muntliga och skriftliga framställningar i olika genrer kan eleven formulera sig enkelt, begripligt och relativt sammanhängande.”

    ”I muntliga och skriftliga framställningar i olika genrer kan eleven formulera sig relativt varierat, tydligt och sammanhängande.”

    Ovan ser du två skillnader i kunskapskrav – inför en bedömning.

    Varför och hur ska jag mäta en elevs förmåga innan de börjar försöka utveckla förmågan? Kan jag inte berätta, förklara, visa goda exempel på hur man exempelvis skriver en novell. Läsa, diskutera och titta på olika exempel.

    Sedan kan eleverna börja skriva – utan att först mätas eller summeras. När jag läser deras text så kan jag ge respons utifrån det vi pratat om. När jag ser hur de reviderar sin novell, kan jag peka på var de befinner sig, vad de förstår och vad jag behöver berätta mer om och förklara.

    Jag kommer inte summera eller mäta deras novell. Jag kommer bedöma den. När det är dags för terminsbetyg kommer den delen vara en del av många i den summativa bedömningen som behövs, för att jag ska kunna sätta rätt bokstav i betygsdokumentet.

    Synd att vi inte förstår varandra. Att vi använder aktuella forskningstermer på olika sätt. Vad ska vi göra åt det?

    Vad du säger i det här inlägget är att lärare har tolkat formativ bedömning fel. Att de inte förstår litteraturen de läser. Hur vet du det?

    • pontusbackstrom skriver:

      Hej Fröken M!

      Tack för en lång och intressant kommentar! Jag vill för det första påpeka att detta inlägg inte handlar om huruvida lärare förstått eller missförstått Hattie, det handlar snarare om hur andra har missförstått Hattie (och med andra avser jag främst skolpolitiker, ”skolutvecklare”, tjänstemän som jobbar runt skolan, skolhuvudmän och liknande). Som du märker är detta en mycket heterogen skara. Kan jag veta om ALLA dom missuppfattat Hattie? Självklart inte, men jag har mött tillräckligt många personer ur dessa kategorier för att uppfatta att det finns en spridd misstolkning i dessa skrån.

      Jag uppfattar att detta missförstånd är ett problem som ofta tyvärr går ut över lärarna, ”går ut över lärarna” i den bemärkelsen att de grupper som nämndes ovan på olika sätt pådyvlar lärarna att ”formativ bedömning” (såsom Hattie beskriver den) i stor utsträckning handlar om just återkoppling lärare-elev. Detta påverkar i sin tur lärarnas arbetssituation på olika sätt.

      Jag har fått många indikationer på att detta förekommer. Alla reaktioner jag har fått på det här inlägget – i sociala medier och övrigt – stärker denna bild för mig.

      Jag misstänker att ett skäl till dessa missförstånd kan vara att SKL snabbt gav ut en komprimerad egen sammanfattning av Hatties bok som missar att nyansera många av resultaten på det sätt Hattie själv gör i sin bok.

      Det jag vill åstadkomma med detta inlägg var därför att ge alla de lärare som själva ännu inte haft tid eller möjlighet att läsa hela Hatties bok en motvikt till den bild av Hatties resultat kring formativ bedömning som ges av den spridda skara aktörer som nämndes ovan. Inlägget var därför inte på något sätt menat att skriva lärare på näsan om hur formativ bedömning kan eller ska gå till, utan snarare bara visa vilken typ av formativ bedömning det är Hattie undersöker och får fram de effektmått för som han får fram.

      Efter att jag publicerade mitt inlägg har jag fått fler indikationer på att fler har uppmärksammat detta glapp, läs till exempel här:

      http://pedagogstockholmblogg.se/larandebedomning/2014/05/05/formativ-bedomning-glom-inte-det-andra-benet/

      När det kommer till vad summativ bedömning är tror jag att du målar upp ett större gap mellan din och min definition än vad som verkligen existerar. Du skriver:

      ”När jag ser hur de reviderar sin novell, kan jag peka på var de befinner sig, vad de förstår och vad jag behöver berätta mer om och förklara.”

      Hur vet du var de befinner sig i detta påstående? Vad måste du göra för att kunna tala om för en elev var dom befinner sig? Jo, du gör något inför detta. Du läser vad eleven har skrivit, DU relaterar och jämför detta (i ditt huvud, genom ditt yrkeskunnande) med de mål eleven ska nå (både kursplanens, elevens egna och dina i de bästa av världar) och ger sedan eleven information, stöd, återkoppling och tips utifrån denna analys. Denna bedömning du gör menar jag är summativ – du summerar elevens skrivande till denna punkt och ger feedback om vad som kan/bör/ska utvecklas i förhållande till målen. Denna typ av summativ bedömning – och andra typer – menar jag är ett nödvändigt villkor för lyckad formativ bedömning och det är den tesen jag utvecklar i det andra inlägget.

      Vad det gäller strikt skriftliga prov så lyfte du också frågan om hur man kan mäta förmågor. Jag har tyvärr inte bakgrund som språklärare, så kunskapsmätningar på det området vet jag lite om, men jag har däremot bakgrund som samhällskunskapslärare, och i det ämnet finns flera förmågor som absolut går att mäta. Se till exempel de nationella proven i samhällskunskap för år 9 där flera förmågor mäts. Här finner du ett inlägg som länkar vidare till proven och bedömningsanvisningarna:

      http://flsriks.wordpress.com/2014/10/04/nationella-prov-i-samhallskunskap/

      Mvh, Pontus

  2. Tommy Lucassi skriver:

    Bra inlägg. Vill tillägga att återkoppling endast är en av 5 strategier som hör till begreppet formativ bedömning, enligt Dylan Wiliam. Så det finns ytterligare 80% av begreppet att analysera…
    //Tommy Lucassi

    • pontusbackstrom skriver:

      Hej Tommy! Det är bra att du poängterar att det finns mycket mer gjort kring formativ bedömning än vad som nämns i det här inlägget, det fokuserar enbart på Hatties analys av metaanalyser och inget annat.

      Mvh, Pontus

  3. Fröken M skriver:

    Hej Pontus,

    Jag är ledsen om jag tolkade ditt inlägg alldeles för snävt. Insåg inte att det var skolpolitiker, skolutvecklare och andra liknande tjänstemän som du menade misstolkar eller oliktolkar Hatties idéer om formativ bedömning. Vi är förmodligen mer överens än vi tror.

    I många kommuner har introduktionen av och arbetet med bedömningen av förmågor misslyckats på skolorna. Lärare fastnar i det centrala innehållet och griper panikslaget tag i all fakta som kan bedömas summativt. Jag tror att det finns flera faktorer som påverkar implementeringen av nya strategier på en skola och hur väl de kommer att fungera. Diskrepansen för utvecklingen mot att arbeta med formativ bedömning är enorm – även inom en och samma kommun – eller på samma skola!

    Språk är nog ett av de mest självklara ämnen att analysera och arbeta med – formativt. Eller så är det självklart för mig eftersom jag har arbetat så, i väldigt många år – först i pappersform och nu 1-1. Jag vet inte.

    Allting går att mäta summativt om man vill! Det är så enkelt. Det blir omöjligt först när ett betyg ska sättas. Det går inte. Jag har sett exempel på språklärare som gör ett grammatikprov, sammanställer antalet korrekta svar och konverterar det specifika resultatet till en betygsbokstav.

    Vi har lång väg kvar!

    Ett annat problem är att få ledare premierar arbetet med bedömning för lärande eller vågar ställa krav. Det kan exempelvis bero på att det saknas mycket kompetens – precis som du påpekar. Visionen på skolnivå är inte tillräckligt konkretiserad och följs inte upp med rimlig fortbildning och pedagoger fortsätter därför att arbeta på sitt eget traditionella sätt.

    I år har min skola tagit tag i saken och försökt göra vår vision och de krav som den medför synliga. Det gläder mig!

    Vi som driver arbetet framåt blir ett stressande moment för de andra – á la ”Fröken duktig” istället för en didaktisk värdefull kompetens.

    Jag har funderat på att lämna skolan på grund av det här. Jag känner mig inte längre utmanad. Jag vet vad jag gör och varför. Mina elever likaså. Jag kan vara kreativ – i mina projekt. Mina elever utvecklas hela tiden men jag då? Jag vill också utvecklas och lära mig mer. Det är synd för skolan och viktigt att tänka på.

    Skolan måste fortsätta vara en plats som eleverna går till för att det är lustfyllt och utvecklande och för att det där finns kompetenta auktoriteter på plats som de känner förtroende för och som vet hur lärande sker.

    Tack för intressant diskussion!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: