Kategoriarkiv: Grundskola

Skolsegregation – en kommande studie och tre intressanta grafer

Frågan om skolsegregationens utveckling har varit en tvistefråga under en längre tid, bland annat för att det inte funnits studier som har kunnat ge definitiva empiriska besked om hur utvecklingen sett ut över tid (se tidigare inlägg här och här). Ett tvisteområde har gällt i vilken mån en eventuellt ökande skolsegregation beror på ökad boendesegregation eller om det också beror på det fria skolvalet. Nu har det kommit ett antal studier som ger vissa tydliga svar.

Grafen nedan är hämtad ur IFAU:s senaste tegelsten, ”Decentralisering, skolval och fristående skolor: resultat och likvärdighet i svensk skola” (s.96), och bygger på en analys av hur några olika faktorer bidrar till att förklara resultatvariationen (åk 9) i skolsystemet:

ifau_segregation

Som grafen visar följer segregeringseffekterna av bostadsområde och skola varandra fram till mitten av 1990-talet. Därefter ökar skolsegregationen mer än boendesegregationen, en effekt som sammanfaller i tid med att en allt större andel av eleverna väljer fristående skolor.

Detta är frågor som jag själv har intresserat mig för en del och jag har också genomfört en studie av effekter av förändrad elevsammansättning på skolor över tid. Förhoppningsvis kan den komma att publiceras snart.

Några analyser som jag aldrig tog med i den kommande artikeln handlar om vilka korrelationer som finns mellan hög mellanskolvariation inom kommuner och några strukturella faktorer. En del studier av skolsegregationen (tex Anders Trumbergs avhandling) har nämligen visat att det tycks vara en viss typ av elever som väljer bort skolor med en viss typ av elevsammansättning. Vanligen tycks det handla om så kallad White-flight, där elever ur majoritetsbefolkningen lämnar skolor där andelen elever ur synliga minoriteter ökar (se Östh mfl[1]). En hypotes är därför att denna effekt också borde synas på kommunnivå, där kommuner med en högre andel elever med utländsk bakgrund har en större sortering – och därigenom en högre mellanskolvariation i resultat – än kommuner med lägre andel elever med utländsk bakgrund.

I graferna nedan syns sambandet mellan intern spridning mellan skolor inom kommunerna (standardavvikelsen) och (i) andelen nyinvandrade elever samt (ii) föräldrarnas utbildningsnivå. Allt data är från Skolverket. Endast kommuner med minst 10 grundskolor ingår:

samband_migration samband_utbniv

Som diagrammen visar finns ett positivt samband mellan andelen nyinvandrade elever och resultatspridning mellan skolorna (dvs att ju högre andel nyinvandrade elever desto större resultatspridning mellan skolorna i kommunen) samt ett (svagare) negativt samband mellan föräldrarnas utbildningsnivå och spridningen (dvs att ju högre utbildningsnivå i snitt, desto lägre resultatspridning).

[1] Östh, John et al. (2012): “Travel-to-schooldistances in Sweden 2000-2006: Changing school geography with equality implications” i Journal of Transport Geography, (23) (SI), s.35-43.

Annonser
Taggad , , , , , , , , ,

Obligatorisk gymnasieskola, ett alexanderhugg?

De som har följt den skolpolitiska debatten vet att socialdemokraterna för en tid sedan lanserade ett förslag om att göra gymnasieskolan obligatorisk. Ett förslag som nu ser ut att bli aktuellt sedan man tagit över regeringsmakten tillsammans med Miljöpartiet. Förslaget är ännu väldigt löst i konturerna, så det är svårt att veta vad det mer specifikt skulle innebära men jag vill ändå i det här inlägget skissera några tankar kring förslaget.

Den som har följt debatten vet att förslaget har fått vissa mothugg, både från andra politiska partier men även från vissa lärare. Utan att vara alltför politisk (jag är ju faktiskt tjänsteman) vill jag dock också skissera några problem som finns med förslaget. Eller snarare så här: Jag vill skissera en bild av vilka problem som inte kommer lösas via en obligatorisk gymnasieskola.

Grundproblemet återges i den infografik jag satt samman nedan. I denna följer jag kohorten född 1992[1], från det att de föds, till årskurs ett, genom grundskolan samt in och ut ur gymnasieskolan. Det grafiken illustrerar är att om vi menar allvar med att vi vill att alla elever ska fullfölja en gymnasieutbildning finns det första stora problemet att lösa redan i grundskolan. Att lite drygt var tionde elev inte klarar grundskolan är ett stort problem, i synnerhet som denna skolform redan är obligatorisk (att belägga en skolform med plikt tycks således inte garantera framgång). Eleverna är av lag tvungna att infinna sig där, men det allmänna lyckas för dessa elever inte fullfölja sitt åtagande att få eleverna godkända. Nästa problem ligger också i hur man klarar grundskolan. Elever med de lägsta meritvärdena löper cirka 7 gånger högre risk för avbrott än de med näst högst meritvärden från grundskolan.

Nästa problem är att endast en tredjedel tar sig vidare från de individuella programmen till ett nationellt gymnasieprogram. Många elever hoppar av gymnasiet efter ett eller två år på dessa program. Dessa elever får senare mycket stora problem att etablera sig på arbetsmarknaden.

Väl i gymnasieskolan finns nästa problem, som nämndes ovan. Knappt sju av tio elever fullföljer gymnasiet inom tre år och de andelar som lyckas fullfölja inom fyra och fem år är mycket små i jämförelse med den tredjedel av eleverna som aldrig fullföljer. Vi vet från tidigare studier att de som hoppade av har gjort det av flera skäl, men ett återkommande skäl är att de inte fått tillräckligt med stöd för att klara utbildningen.

oblgymnasieskola_infografik

I socialdemokraternas förslag ligger också att alla program ska leda till allmän högskolebehörighet. Det tidigare forskning har visat är att införandet av en godkäntgräns parat med den generella förlängningen av yrkesprogrammen från två- till treåriga slog hårt mot elever från i synnerhet arbetarhem och i synnerhet pojkar med låga meritvärden från grundskolan då deras avbrott ökade kraftigt. Utmaningen – om man menar allvar med att man också vill att alla elever ska klara sina utbildningar – ligger i hur man ska lyckas förmå dessa elever att fullfölja utbildningen med godkända resultat. Det räcker inte att bara göra gymnasieskolan obligatorisk, för 99 % av varje kohort börjar faktiskt gymnasieskolan redan, utan det krävs rejäla insatser ifråga om stöd och annat för att det ska gå vägen.

Inget politiskt parti har hittills beskrivit vilka åtgärder detta skulle vara och vilka resurser som skulle behövas för att åtgärderna ska lyckas. Desto mindre finns sådana förslag för grundskolan varför den enda pliktbelagda skolformen i Sverige fortsatt inte förmår tillförse att alla dess elever lämnar den med godkända betyg. Finns reformpengar att tillgå för den nya regeringen tycker därför jag personligen att grundskolan vore rätt ände att börja i.

Datakällor:

Skolverkets statistik, Grundskolan, ”Skolor och elever läsåret 1999/00”, Tabell 3.4

Skolverkets statistik, Gymnasieskolan, ”Betyg och studieresultat 2012/13”, Tabell 8 A-C

Noter:

[1] Notera att det finns vissa brister i denna sammanställning. Jag har tex inte haft tillgång till individdata för hela kohorten, vilket radikalt hade förbättrat precisionen i beräkningarna. Denna sammanställning bygger istället på Skolverkets officiella statistik vilket tex leder till problemet att det tillkommer andra nybörjarargymnasister hösten 2008 som inte är födda 1992. Dessa utgör något tusental elever. Felmarginalen i dessa beräkningar är därför någon procentenhet upp eller ner, men grafiken återger ändå en rättvis bild av den grundproblematik blogginlägget vill visa.

Taggad , , , , ,

Om PISA 2012, att styra skolan samt att ställa rätt frågor till rätt instans

Idag släpptes resultaten av 2012 års PISA-undersökning och debatten har redan dragit igång. För den oinvigde är PISA-undersökningen en stor mätning av 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Dessutom genomförs en enkät där elever får svara på allt från deras hemförhållanden till hur saker och ting fungerar i skolan. Både OECD-länder och partnerländer deltar, men det är frivilligt för eleverna att delta. Totalt deltar cirka en halv miljon elever i undersökningen som genomförs vart tredje år.

Det blir alltid en stor nyhet i Sverige när dessa resultat släpps. Detta beror inte främst på att det är så himla kul att veta hur svenska 15-åringar presterar i matematik i jämförelse med Sloveniens dito, utan det främsta skälet är att det svenska uppföljningssystemet inte är konstruerat för att kunna följa kunskapsutveckling i skolsystemet över tid. Det går inte via det svenska betygsystemet eller de nationella proven att uttala sig om huruvida nuvarande årskull elever upnådde bättre eller sämre kunskaper än föregående. Detta går att göra via de internationella undersökningarna, som PISA, i och med att de innehåller tydligare så kallade ”ankaruppgifter” som mäter samma typ av förmågor och färdigheter från undersökning till undersökning och gör resultaten jämförbara över tid.

pisa20002012Det är via de internationella undersökningarna som vi i huvudsak har kunskap om att de svenska elevernas kunskaper har försämrats över tid. I grafen här intill beskrivs utvecklingen sedan den första undersökningen år 2000.

När detta skrivs är debatten redan igång kring vad som behöver göras och vem som ska lastas för utvecklingen. Jan Björklund kommer sannolikt – med rätta – att bli hårt ansatt i och med att utvecklingen inte har vänt trots att han nu varit skol/utbildningsminister i snart åtta år. Björklund å sin sida kommer sannolikt – också med rätta – hävda att den fortsatta nedgången ligger utanför hans kontroll i och med att de reformer regeringen genomfört inte börjat gälla förrän sommaren 2011. Det vill säga, de elever som gjorde detta PISA-test har inte gått i en grundskola som präglats av regeringens reformer.

Tråkigt nog för de som gillar den typ av politisk polemik som nu följer, så är det nog så att båda sidor har rätt. Regeringen hade kunnat göra mer, men mycket lite av det regeringen har gjort har ännu fått effekt, men kommer att få effekt, sannolikt också positiv sådan (men först om flera år, såsom behörighetsregler för lärare mm).

Det finns dock en sak som är mycket märklig med den debatt som nu startar (igen), och dessa märkligheter framträdde tydligt redan vid Björklunds pressträff. När frågan släpptes fri bland de samlade journalisterna var de frågor som ställdes om ”ni [regeringen] kommer att tillföra mer resurser till skolan?” eller om ”ni [regeringen] kommer att anställa fler lärare?”.

Det som är det märkliga med dessa frågor är att de som ställer dem ställer dem till helt fel instans. Staten är inte huvudman för Sveriges barn- och ungdomsskola. Det är inte staten som bestämmer vilka resurser skolan ska få eller vilka eller hur många lärare som ska anställas. Det är kommunerna som bestämmer över skolans resurser och det är kommunerna och de fristående huvudmännen som bestämmer vilka och hur många lärare som ska anställas.

Frågan borde alltså snarare riktas till skolans huvudmän, såsom exempelvis Timrå kommun. Vad gör ni för att vända resultaten i er grundskola?

Timrå är nämligen ett mycket intressant exempel att studera. Tittar man i statistiken framträder nämligen en dyster bild för Timrås elever. Av landets 290 kommuner så faller Timrå ut bland de sämsta sett till meritvärden i grundskolan (plats 255). De har en högre andel elever som inte når grundläggande gymnasiebehörighet än rikssnittet och endast 70 % av eleverna lämnade år 2013 grundskolan med godkända betyg i samtliga ämnen (77 % i riket).[1]

timraBland vissa kommunpolitiker i Timrå tycks det finnas en viss krismedvetenhet. Några manar till ett skoluppror och kräver förbättring. Föräldrar och elever tycks instämma. Men vad görs? Jodå, en extra satsning har gjorts på skolan om 42 miljoner kronor över tre år, men kommunen har ju också andra problem att tampas med. Timrå IK (hockeylaget) har ju åkt ur Elitserien (ve och fasa!) och har (återigen) hamnat i akut ekonomisk kris, vilket kommunen såklart måste styra upp.

Kommunen satsar därför, utöver de 81 miljoner som redan satsats de senaste tio åren, och utöver att man redan efterskänkt den nybyggda arenan till klubben, ytterligare 4,5 miljoner kronor per år i minst tio år framåt för att rädda klubben.

Den totala kostnaden för undervisningen i Timrå kommuns grundskolor uppgick år 2012 till 76 miljoner kronor. Hockeylagets kommande tillskott om 4,5 miljoner kronor per år motsvarar alltså 6 % av denna årliga kostnad.

Vad hade Timrå kommun kunnat göra för dessa pengar istället? Anställt fler speciallärare? Anställt fler lärare? Ökat skolpengen för elever med behov av särskilt stöd? Minskat klasstorlekarna i de tidiga årskurserna? Varför ställer ingen journalist dessa frågor till Timrå kommuns ledning i samband med nyhetsrapporteringen om de försämrade kunskaperna i svensk skola?

Mina personliga slutsatser är (trots att jag faktiskt finner visst nöje i att titta på hockey):

  • att det inte är rimligt att Timrås grundskoleelever ska konkurrera om samma pengar som Timrå IK, vilket de gör i dagsläget i och med att kommunfullmäktige både styr över hur de egeninhämtade skattemedlen ska användas samt de medel som tillförs från statens kommunala skatteutjämning. (Det lustiga med detta är alltså att det finns ett helt gäng Danderydbor som inte endast medfinansierar Timrås grundskola och äldreboenden, utan att de även just bidragit med en efterskänkt ishall och verksamhetsbidrag till Timrå IK. De kanske borde erbjudas någon form av rabatt på matchbiljetter?)
  • att Timrå kommuns agerande tydligt visar att skolan just nu är fången i ett dubbelkommando där de två styrande instanserna inte drar åt samma håll – Björklund vill se mer lärarledd undervisning i svensk skola och Timrå kommun mer elitseriehockey i sin, nej ursäkta: Timrå IK:s, ishall.
  • att Timrå kommuns prioriteringar mellan grundskolelevernas kunskaper och ett mediokert hockeylags fortlevnad på ett tydligt sätt illustrerar varför staten borde få styra skolan

 


[1] All data hämtat från SIRIS-databasen.

Taggad , , , , , , , , ,

En skola med problem – en ögonblicksbild

Ett av den svenska skolans viktigaste problem att lösa är att en stor andel av eleverna varje år lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiestudier. Jag har skrvit om detta i tidigare inlägg här och här. I det senare reses frågan om grundskolan fullgör sin plikt gentemot de skolpliktiga eleverna.

Vissa elever är i stort behov av stöd för att kunna nå gymnasiebehörighet, frågan är om de får det i rätt tid, i rätt art och i rätt omfattning? Jag kan själv inte besvara dessa frågor, men anser att diagrammet nedan åtminstone ger en indikation till svar på en av frågorna; ges inte stödet i svensk grundskola för sent?

särskiltstöd

——

Statistik över särskilt stöd i grundskolan har nyligen börjat publiceras av Skolverket. Se nyhet och länkar till data här.

Taggad , , , , ,

Vad gör lärarna hela dagarna (i Sverige och andra länder)? #2

I föregående inlägg skrev jag kort om Skolverkets nya studie av grundskollärares arbetstid. En läsare ställde en intressant fråga i kommentartråden om hur lärares undervisningstid i Sverige förhåller sig andra länders. Sådana jämförelser blir också – såklart – intressanta att relatera andra länders resultat i förhållande till Sverige.

Skolverkets nya tidsstudie är som jag skrev i det förra inlägget intressant ur flera aspekter, inte minst för att den också bidrar till att täppa igen en kunskapslucka rörande hur mycket svenska lärare undervisar i förhållande till europeiska kollegor. I diagrammet nedan har jag utgått från Nordiska ministerrådets uppgifter om lärares undervisningstid i respektive länder och lagt till uppgifter från Skolverkets nya tidsstudie:arbetstid

Källa: Nordiska ministerrådet, Key data 2012 samt Skolverket, 2013.

Som diagrammet visar tycks svenska lärare spendera något färre timmar per år till undervisning av sin totala arbetstid i jämförelse med exempelvis Finland och Norge. Skillnaderna är dock inte stora och det är viktigt att notera att uppgifterna kommer från olika datainsamlingar och att jämförelsen därför haltar.

I diagrammet nedan jämförs undervisningstidens procentuella andel av arbetstiden (samma källa):arbetstid2

Hur förhåller sig då detta till de resultat som olika länder presterar i exempelvis PISA-undersökningarna? Diagrammet nedan är hämtat från professor Patrik Scheinins presentation till föreläsningen han höll under Kungliga vetenskapsakademins konferens om konsekvenser av marknadsstyrning av utbildning. Diagrammet visar (icke-)sambandet mellan undervisningstid per vecka (för elever) och PISA-resultat:

scheinin

Diagrammet visar tydligt att det inte går att dra några enkla slutsatser om sambandet mellan undervisningstid och resultat. De länder som toppresterar i PISA – såsom Finland, Korea, Shanghai och Singapore – har alla olika mycket undervisningstid per vecka för eleverna. I diskussionen om lärares arbetstid ger detta dock en viktig insikt, och det är att den arbetstid som lärarna inte spenderar på undervisning med stor sannolikhet är mycket viktig för elevernas resultat. Det vill säga den tid lärarna kan lägga på förberedelser inför undervisning, efterarbete såsom bedömning, reflektion, analys och egen utveckling samt bedömning och uppföljning av elever.

Om det är något som är välbelagt av till exempel tidigare arbetsmiljöundersökningar (referens i föregående inlägg) och inte minst av Skolverkets senaste tidsstudie är att detta är något som tycks behöva förbättras avsevärt i Sverige.

Ytterligare referenser till användbart data i dessa hänseenden finns i kommentarstråden till föregående inlägg.

Taggad , , , , ,

Vad gör lärarna hela dagarna (och helgerna)?

Få kan ha missat att lärarnas arbetstid, arbetsbörda och arbetsinnehåll är en ständigt återkommande fråga. Frågan är kanske inte lika stor i den allmänna skolpolitiken som den är i partsinterna debatten om lärares arbetsvillkor. Lärarna vittnar dock återkommande om hur arbetsbördan blivit tyngre med tiden, i synnerhet genom att den administrativa bördan har ökat (se till exempel denna arbetsmiljöundersökning som visar att 90 % av de tillfrågade svarar att den administrativa bördan ökat de senaste fem åren, främst på bekostnad av egen utveckling).

I veckan släppte Skolverket en ny tidsstudie i vilken de följt 3 626 grundskollärare och kartlagt hur, när och med vad de arbetar under dygnet. Undersökningen är mycket intressant, både rent metodologiskt och resultatmässigt. Utöver att visa att lärarna i snitt arbetar 48 timmar i veckan, exklusive några timmar under helgen, så visar också undersökningen hur arbetsuppgifterna fördelar sig under dagens lopp:

lärares tidsanvändning

Taggad , , ,

Vilka elever avbryter sina gymnasiestudier?

I samband med att Socialdemokraterna lanserade sitt förslag om en förlängd skolplikt, innefattandes gymnasieskolan, såg jag en debatt mellan Ibrahim Baylan och Jan Björklund i TV4:s morgonsoffa. En sak som slog mig när jag lyssnade till debatten var att ingen av herrarna tycktes ha tillräckligt goda kunskaper om vilka elever de egentligen talade om. Detta blir ett angeläget problem när man ska lägga politiska förslag; om man inte vet vilka elever det handlar om och vilka specifika faktorer som i störst utsträckning påverkar deras avhopp från gymnasieskolan, är risken stor att de politiska insatserna missar målet.

Ett grundläggande misstag som både Baylan och Björklund gör är att de inte i tillräcklig utsträckning differentierar diskussionen utifrån vilken studiebakgrund eleverna har och vilka program de går på. En bra studie att läsa in sig på i detta sammanhang är Allans Svenssons artikel ”Dagens gymnasieskola – bättre än sitt rykte?” (2007). Svenssons studie ger en god överblick dels av hur studieavbrotten utvecklats över millenieskiftet och dels vilka skillnader som föreligger mellan pojkar och flickor, elever på olika program och elever med olika meritvärden från grundskolan. Dessutom redogör Svensson för vilka skäl till avhopp som är vanligast.

allansvensson2

Andel elever som fullföljt respektive inte fullföljt något program efter ursprungsprogram. Elever antagna år 2003. Efter Svensson, 2007, s.311

Några vägledande resultat i ett policysammanhang är bland annat att det är studieresultaten från grundskolan som har störst förklaringsvärde på avhoppen samt att det är väldigt viktigt att eleverna väljer ett program som de är intresserade av då de ointresserade hoppar av i större utsträckning.

Det tidigare beläggs också i Lärarnas Riksförbunds undersökning ”Effekter av vägledning”, som visar att avhoppsrisken är som störst bland de med lägst meritvärden från grundskolan. Dessutom visar denna studie på vissa effekter av studie- och yrkesvägledningen i grundskolan.

lrsyv2

Från Lärarnas Riksförbund, 2012

Ett annat centralt problem som framkom i debatten mellan Baylan och Björklund var att de tycks ha en föreställning om att den största avhoppsproblematiken finns bland gymnasieskolans nybörjarelever, dvs de som börjat sitt första år i gymnasieskolan. Det största problemet i denna elevgrupp är snarare den ökande andelen programbyten (se grön streckad linje i diagrammet nedan, notera särskilt utvecklingen från år 2001 och framåt). Studieavbrotten i denna elevgrupp har snarare minskat de senaste åren. I grafen nedan presenteras utvecklingen av avbrott och programbyten för nybörjareleverna:

lrsyv

Lärarnas Riksförbund, 2012

Gällande studieavbrotten totalt visar Svenssons studie tydligt att det, gällande elever på nationella program, är vanligast att man gör avbrott i slutet av gymnasieutbildningen och att dessa elever har en stor andel av sina gymnasiepoäng avklarade. Svenssons studie visar därigenom tydligt vilka olika typer av insatser som krävs för respektive elevgrupp.

Taggad , , , , , , , , , ,

En likvärdig och kompensatorisk skola?

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur sambandet mellan föräldrarnas utbildningsnivå och elevernas genomsnittliga meritvärden ser ut på kommunnivå. I inlägget visade jag också hur det här sambandet har blivit starkare över tid. Denna typ av utveckling är oroande om vi i Sverige menar allvar med att vi vill ha en likvärdig och kompensatorisk skola; utvecklingen antyder nämligen att olika kommuner (i detta fall) är olika bra på att kompensera för elevernas bakgrund och att likvärdigheten därigenom försämrats över tid.

I och med att tidigare studier också kunnat visa att föräldrarnas inkomster i hög grad samvarierar med utbildningsresultat (på individnivå) blev jag nyfiken på att undersöka hur sambandet på kommunnivå ser ut mellan genomsnittlig förvärvsinkomst i kommunen och elevernas grundskoleresultat. Man borde nämligen kunna förvänta sig att ett sådant samband föreligger då hög inkomst i viss mån samvarierar med hög utbildningsnivå samt att en hög genomsnittlig inkomst i kommunen skapar andra skattemässiga förutsättningar att satsa på skolan (intentionerna i skatteutjämningssystemet till trots).

Sambandet framgår av grafen nedan:

inkomstermeritvärde

Genomsnittliga inkomster från SCB, meritvärden från Skolverkets databas för jämförelsetal

Sambandet är som synes förhållandevis tydligt. Ytterligare en aspekt som är intressant ur ett likvärdighetsperspektiv är att studera variationen mellan kommuner som har likartade medelinkomster. Självklart har dessa kommuner inte exakt samma förutsättningar bara för att deras invånare har samma genomsnittliga inkomster, men det är ändå slående vilka olikartade resultat dessa kommuner presterar. I grafen har jag markerat Pajala och Färgelanda för att illustrera detta exempel. Detta är dessutom två kommuner som inte i någon väsentlig mening skiljer sig åt gällande andra bakgrundsfaktorer (Pajala har dock något högre utbildningsnivå bland föräldrarna), utan den största skillnaden ligger i att Pajala presterar väldigt goda resultat utifrån sina förutsättningar medan Färgelanda tycks underprestera (SALSA-residualen för Pajala var år 2011 +27 och för Färgelanda -13).

Ur perspektivet att skolan ska vara kompensatorisk har jag också tittat på vilka genomsnittliga meritvärden som nås av elever vars föräldrar högst har grundskoleutbildning. Sambandet är snarlikt, om än något svagare än för samtliga elever:1

förutbnivåinkomst

Genomsnittliga inkomster från SCB, meritvärden från Skolverkets SIRIS-databas

Återigen syns den stora skillnaden mellan hur kommuner med samma genomsnittliga inkomster lyckas, i detta fall med en avgränsad elevgrupp. I grafen har jag markerat Burlöv och Katrineholm som, till skillnad från det förra exemplet, också skiljer sig avsevärt åt ifråga om övriga bakgrundsfaktorer. Burlöv har nämligen en mycket större andel elever med utländsk bakgrund, både gällande elever som själva är födda utomlands och som är födda i Sverige men har föräldrar som har utländsk bakgrund (andelen är dubbelt så stor avseende båda variablerna, föräldrarnas genomsnittliga utbildningsnivå är lika hög). Detta till trots så lyckas Burlöv väldigt bra med att kompensera föräldrarnas utbildningsnivå och uppnår för denna elevgrupp resultat som ligger strax under rikssnittet totalt för samtliga elever. Katrineholm däremot lyckas inte få dessa elever att ha ett snitt över godkänt i alla ämnen.

För den som vill fördjupa sig ytterligare i skillnader som dessa mellan olika kommuner rekommenderar jag ett tidigare inlägg som bland annat behandlar kommunernas olika sätt att fördela resurser till sina skolor (vilket är en dyster läsning) samt diskuterar vissa förslag på reformer som skulle kunna förändra utvecklingen.

Alldeles oavsett vilka politiska slutsatser man drar av denna utveckling i svensk grundskola bör det stå klart för de flesta att vi i Sverige idag inte har en likvärdig grundskola som ger alla elever likvärdiga livschanser. Det är dags att på allvar ta tag i detta problem på systemnivå.

—–

För den intresserade så ser sambanden mellan genomsnittliga inkomstnivåer och fler utfallsvariabler ut som följer:

Behöriga yrkesprogram, r = 0,342
Underkänt i ett, två eller flera ämnen, r = -0,336
Genomsnittligt meritvärde, r = 0,560
Övergång till högskoleförberedande program, r = 0,712
Övergång till introduktionsprogram, r = -0,301
Övergång till yrkesprogram, r = -0,623

Källa: Genomsnittliga inkomster från SCB, utfallsvariabler från Skolverkets databas för jämförelsetal (avser år 2011)

—–

Noter

1. Notera att antalet kommuner som ingår i den andra analysen är 124. Detta beror på att uppgifter dels saknas för vissa kommuner, dels för att antalet elever är för få för att de ska kunna avidentifieras i Skolverkets öppna arkiv.

Taggad , , , , , , , , , , , , , , ,

Ljusa stunder

Ibland trillar det in gladare besked i mailboxen som behöver uppmärksammas.

skara

Taggad ,

Den ökande andelen elever som är obehöriga till gymnasieskolan

Igår (28/1) kunde man i Aftonbladet läsa om hur andelen elever som lämnar grundskolan utan behörighet till ett nationellt gymnasieprogram ökat under Jan Björklunds tid som skolminister. Uppgifterna i artikeln är hämtade från en utredning som Socialdemokraterna beställt från Riksdagens utredningstjänst, och i den tillhörande artikeln använder Socialdemokraterna uppgifterna för att kritisera den förda skolpolitiken. Jag har också ramlat över bloggare som skrivit om artikeln med samma ingång.

Att en större andel elever lämnar grundskolan utan behörighet till ett nationellt gymnasieprogram är i alla avseenden en ödesfråga för svensk skola – den viktigaste framtidsfrågan om du frågar mig. Jag har sedan innan skrivit ett inlägg som handlar om vilket svek detta är mot de elever som lämnar grundskolan utan de kunskaper som de har rätt att få.

Jag kan dock inte läsa nämnd artikel eller blogginlägg som det som länkades ovan utan att undra hur det är ställt med detta egentligen? Är Jan Björklund verkligen ensamt skyldig för denna utveckling? Som vanligt visar sig den mediala logiken inte vilja hantera mer komplexa verkligheter än det som kan beskrivas i svart och vitt. I diagrammet nedan har jag sammanställt motsvarande data (all data hämtad från Skolverket) över andelen obehöriga under hela det mål- och kriterierelaterade systemets tid i grundskolan (från 1997 och framåt) och trenden är tydlig: Andelen obehöriga elever har i princip ökat konstant över tid, oavsett regering.

obehöriga

Några försiktiga slutsatser:

  • Den som på allvar vill hitta orsaken till att andelen obehöriga elever som lämnar grundskolan fortsätter att öka bör inte enkom skylla på den förda skolpolitiken, utan även söka förklaringar på annat håll.
  • Det är bara dumheter att jämföra två år med varandra (2006 och 2010), som Socialdemokraternas uppdrag till RUT varit, när den utveckling man vill beskriva är del av en längre trend.
  • Den verkligt intressanta frågan, för att kunna utvärdera Björklunds tid som skolminister, är om denna trend bryts om ytterligare några år (2020? 2025?), när de första elevkullarna som endast haft legitimerade lärare, läst enligt Lgr11, omfattats av nya skollagen mm börjar gå över till gymnasieskolan. Då om någon gång går det att utvärdera de reformer som genomförts.
Taggad , , , , , , , ,