Kategoriarkiv: Lärarutbildning

Om läraruppdraget, främlingsfientlighet och metodkunskaper

Det här inlägget är inspirerat av en diskussion jag hamnade i för en tid sedan på Facebook och som fick mig att minnas en av de aspekter jag själv tyckte var svårast med att vara samhällskunskapslärare. Inlägget handlar därför inte strikt om utbildningspolitik och forskning, men likväl om undervisning, lärarroll och statistik.

Ovan nämnda diskussion hamnade jag i som en följd av att jag reagerade över ett inlägg som en gammal bekant hade skrivit, där han påstod vissa saker om invandrares benägenhet att begå brott, i detta fall våldtäkter. Jag är själv inte påläst i kriminologisk litteratur och jag har inte studerat brottsstatistik i sådan utsträckning att jag själv med säkerhet ”vet” hur olika samhällsgruppers brottsbenägenhet ser ut. Jag har dock läst tillräckligt många högskolepoäng för att förstå att olika faktorer har olika stort förklaringsvärde för individers brottsbenägenhet, och jag är själv ganska övertygad om att socioekonomiska förhållanden och utbildningsnivå bör ha ett mycket högre förklaringsvärde på brottsbenägenhet än etnisk bakgrund. Rätta mig gärna om jag har fel.

unodcEtt av de påståenden som framkom i inlägget var att Sverige har världens näst högsta antal våldtäkter per 100 000 invånare samt att detta beror på Sveriges stora andel invandrare i befolkningen. Påståendena styrktes dels med statistik från UNODC (Unites Nations Office on Drugs and Crime) (se tabell intill) och dels med statistiska beräkningar gjorda av en svensk bloggare.[1]

Det här frammanar för mig minnet av hur svårt det kan vara som lärare att veta hur man ska bemöta påståenden från elever (eller andra) som dels har ett tvivelaktigt sanningsvärde och som dels grundar sig i en främlingsfientlig världsåskådning. För det första finns det ett direkt problem med detta för en undervisande lärare i klassrummet: Om jag inte själv som lärare har kunskaper om de statistiska förhållandena som står i motsats till det påstådda, hur ska jag då förhålla mig till påståendet? Det vill säga, om jag inte kan vederlägga påståendet där på plats, hur ska jag förhålla mig till det då? Vill jag ens vederlägga påståendet? Men om jag håller med om att det kanske kan stämma, har jag då vikt mig för den främlingsfientliga världsåskådning som (ofta?) ligger i botten och ruvar hos eleven? För det andra så finns det också ett mer långsiktigt problem, för om jag ger mig in i debatten för att försöka vederlägga påståendet, men med andra fakta och misslyckas, vad händer då? Med mig, eleven och klassen?

Enligt mig visar detta exempel återigen också på behovet av att utbildningen i vetenskaplig metod stärks i lärarutbildningen. Ju säkrare en lärare känner sig i metodfrågor, desto säkrare kommer de sannolikt känna sig när de möter olika typer av påståenden av denna art som kan vara svåra att bemöta trots att de är tvivelaktiga, som det ovan om våldtäkterna.

För vad är då problemet med påståendet om Sveriges tätposition gällande antalet våldtäkter per 100 000 invånare? Det grundläggande problemet är att statistiken utgår från antalet polisanmälda brott i olika länder. Detta innebär dels att uppgifterna knappast är jämförbara i och med att olika länders lagstiftning har olika syn på vad som är våldtäkt, sexuellt tvång, ofredande osv. Detta påtalar UNODC själva i direkt anslutning till datatabellerna. Dessutom finns det inneboende problemet att vissa länder är noggrannare med sin insamling av statistik än andra. Detta visar sig i UNODC:s data genom att av 123 länder i datauppsättningen saknas uppgifter för 63 länder år 2010. Bland dessa återfinns länder som Frankrike, Filipinerna, Slovakien, Australien, Italien, Bangladesh, Zimbabwe med flera. Frånvaron av dessa påverkar sannolikt Sveriges relativa placering, i synnerhet om alla skulle gå efter svensk lagtext.

Övriga påståenden om vissa befolkningsgruppers eventuella överrepresentation lämnar jag åt läsarnas egna kritiska ögon att granska, men ett tips är att särstudera de ”prognostiska” uträkningar man ägnar sig åt på den blogg som nämns i not 1 nedan.

Hur man som lärare till sist klarar av situationer som dessa, med de typer av avvägningar jag skisserade ovan, kommer sannolikt an på erfarenhet, kunskaper och egen utbildning. En god grund läggs dock enligt mig genom gedigen metodutbildning i lärarutbildningen, robusta ämneskunskaper samt kontinuerlig yrkesetisk reflektion med lärarkollegor.


[1] Jag väljer att inte länka berörd blogg, men den kan lätt hittas via Google. Sök på ”affes statistikblogg” och läs inläggen om ”invandrarna och brotten”.

Annonser
Taggad , , , , , , , , ,

Snabba vändningar – (för) snabb huvudräkning SKL?

I dagarna släppte Sveriges kommuner och landsting (SKL) rapporten ”Jobb som gör skillnad” som handlar om ungdomars inställning till jobb inom välfärdssektorn. Enligt rapporten svarar över 40 % av ungdomarna som besvarat enkäten att de skulle kunna tänka sig att jobba inom förskolan och skolan.

SKL:s rapport tycks ha rönt viss uppmärksamhet i media, särskilt i och med att resultatet tycks innebära att det skett en enormt snabb återhämtning gällande läraryrkets attraktivitet. Givet resultaten i SKL:s rapport tycks den av SCB prognostiserade lärarbristen till år 2030 inte längre utgöra ett hot! Så sent som i våras visade nämligen Lärarnas Riksförbunds rapport ”Allt annat än lärare!” att endast 3 % av de elever som då gick sista året i gymnasieskolan, och som visste att de inom fem år skulle läsa vidare vid högskola eller universitet, trodde att de skulle söka lärarutbildningen i första hand. En så stor andel som var fjärde elev hade enligt undersökningen övervägt lärarutbildningen (framförallt de med höga meritvärden från grundskolan), men de valde också bort den främst med anledning av den dåliga lönen.

alltannatanlarareUr detta perspektiv tycks upphämtningen som uppmätts i SKS:s rapport helt enastående… till dess man läser rapporten lite mer noggrant. För det första är det väldigt svårt som läsare att få ett grepp om den undersökningspopulation som enkäten riktat sig till. Enligt rapporten har 1 500 ungdomar mellan 15 och 24 år tillfrågats om deras uppfattningar och attityder till olika branscher och olika yrken. Hur många av dessa som också besvarat hela enkäten framgår inte. Dessutom skriver SKL:

”De svarande är jämnt fördelade på åldersklasser och kön. 43 procent studerar på högstadie- eller gymnasienivå, 25 procent läser på universitetet, 19 procent arbetar och 5 procent är arbetslösa.” (s.5)

Ingenstans meddelar de läsaren hur detta förhåller sig till (i) det ursprungliga urvalet (hur har det eventuella bortfallet slagit?), (ii) eller den motsvarande fördelningen mellan dessa grupper i den totala populationen (Sverige). Som läsare undrar jag ju till exempel själv direkt hur en stor andel högstadieelever påverkar resultaten, eller en stor andel arbetslösa (de har väl fler incitament att vara öppen för flera olika jobb än en drömmande hormonstinn 16-åring?). Dessutom undrar man ju hur stor andel av de 25 % som läser på universitet som också redan går lärarutbildningen?

För det andra så visar det sig ännu längre in i rapporten att det (tyvärr) inte har skett någon mirakulös upphämtning av läraryrkets attraktivitet. Huvudresultatet som all medierapportering svalt med hull och hår är i själva verket en sammanslagning av de ungdomar som dels ”kan tänka sig X-yrket som ett långsiktigt yrkesval” och dels ”kan tänka mig att arbeta med X en begränsad tid” (graf från sida 12):

skl_graf

Som det framgår av grafen är det i själva verket cirka 10 % av de tillfrågade som kan tänka sig grundskollärar- eller gymnasieläraryrket som ett långsiktigt karriärval. Ett ganska snarlikt resultat som det som framkom i Lärarnas Riksförbunds undersökning med andra ord.

Är du som läser detta inlägg lärare? Se då hela denna fadäs som en chans till en bra lektion i källkritik. Här följer några länkar till medier som hakade på nyheten utan att granska vare sig rapporten eller resultaten i den:

Sveriges Radio Ekot

Skolvärlden

Tidningen Vision

Taggad , , , , , , ,

Antal lärarexamina över tid

Den svenska högskolan har över tid byggts ut kraftigt, främst gällande volym men detta har såklart också fått betydelse för hur många lärosäten som finns. Utbyggnationen debatteras fortfarande mellan de som vill bygga vidare och de som önskar strama åt.

Olika organisationer har såklart olika syften med detta. Socialdemokraterna vill(e) att minst 50% av varje årskull ska gå vidare till högre studier innan de fyllt 25, LO har tidigare motsatt sig idén och likaså andra politiska partier. Läkarförbundet motsätter sig fortsatt en utbyggnad av läkarutbildningen och har gjort det framgångsrikt över lång tid, så till den grad att det kan anses råda läkarbrist.

I lärarsammanhang är det allmänt känt att utbildningen i vissa delar är kraftigt överdimensionerad – exempelvis gällande lärare i samhällskunskap och historia mot högstadium och gymnasium – samtidigt som andra är underdimensionerade som en följd av alldeles för få sökande, som till lärare i naturvetenskapliga ämnen. Den volymmässigt stora lärarutbildningen har tillsammans med ett svalt intresse för läraryrket inneburit att vi under något år befunnit oss i en situation där det nästan gått en sökande per plats. Detta är synd för en utbildning och ett yrke som läraryrket då det innebär att det inte sker någon selektion till vissa utbildningsplatser (det sker ju fortsatt till vissa populära inriktningar på populära lärosäten).

Men hur ser detta ut över tid? Fanns det lika många individer förr som var intresserade av lärarutbildningen men färre platser för dessa att söka? Var det det som gjorde att söktrycket var högre förr?

Diagrammet nedan visar antalet avlagda lärarexamina per år över tid och det illustrerar på ett tydligt sätt att lärarutbildningen alltid varit en stor utbildning och att det större intresset historiskt också de facto innebar att fler individer var intresserade av utbildningen och yrket genom att det då gick fler sökande på fler platser än under 2000-talet (diagrammet baseras på data från SCB och återfinns i Lärarnas Riksförbunds rapport ”Allt annat än lärare”):

Taggad ,