Etikettarkiv: cohen’s d

Att forma sin uppfattning om formativ bedömning (och om formidabla missförstånd)

Det finns nog inte en lärare i detta land som inte har hört talas om den Nya Zeeland-födde professorn John Hattie och hans bok Visible Learning som gavs ut första gången i slutet av 2008. Även om inte alla har läst boken själv så har alla någon gång mött påståenden om att ”Hattie visar att” eller ”enligt Hattie så borde vi”. Min erfarenhet (rätta mig om jag har fel) är dock att många av de som slänger sig med dessa uttryck inte heller själva har läst boken. Just detta fenomen – hur olika saker börja leva sitt eget liv – har jag skrivit om i ett tidigare inlägg här, då om det eventuella orsakssambandet mellan hög likvärdighet och höga resultat.

Detta inlägg ska handla om samma fenomen – hur olika forskningsresultat börjar leva sina egna liv – men denna gång om den kanske största nutida modeflugan i svenska skolsammanhang: Formativ bedömning.

En av de undervisningsmetoder som i Hatties meta-metaanalys visar sig vara allra mest effektiv för elevernas lärande är just att arbeta med formativ bedömning (d=0,90).1 Detta har slagit ned som en bomb i skolsverige, både i den faktiska verksamheten men också i skolpolitiken bland annat för att det har erbjudit ett nytt utrymme för de som är kritiska mot prov, betyg och ”summativa mätningar” av elevernas kunskaper. Med stöd i Hattie har man lyft fram betydelsen av att lärare i en kontinuerligt pågående kommunikativ process för framåtsyftande samtal med varje elev om var de befinner sig och hur eleven ska ta sig vidare till nästa nivå i sitt lärande. Det finns otaliga exempel på hur man kan göra detta, en snabb sökning på Google ger över 100 000 träffar. Skolverket har sidor som handlar om formativ bedömning och många skolor som vill ligga i framkant vill visa redan på sina hemsidor hur mycket de arbetar med formativ bedömning, ett random exempel:

På X arbetar vi med formativ bedömning. Det innebär att våra elever kontinuerligt får feedback från sina lärare så att de hela tiden vet var de ligger kunskapsmässigt och vad de behöver utveckla för att nå sina mål.

Problemet i allt detta är att det, i den mån det bygger på Hatties resultat, bygger på en mycket slarvig läsning av Hattie. Jag tror faktiskt att jag behöver kursivera detta för att göra det tydligare: Det bygger på en mycket slarvig läsning av Hattie. Den uttolkning av vad ”formativ bedömning” skulle innebära som jag möter till daglig dags i saker jag läser och folk jag möter, är att den drivande kausala mekanismen, som leder till högre kunskapsresultat hos eleverna, är just återkopplingen från lärare till elev. En återkopppling som på något sätt ska få eleven att få upp ögonen för vad denne behöver göra för att utveckla sina kunskaper ytterligare. Denna uttolkning är felaktig. Den drivande kausala mekanismen är istället enligt Hattie (1) att läraren får syn på och kan leda i bevis på vilka kunskapsområden eleven har brister2 och (2) att läraren anpassar, förändrar och tillrättalägger undervisningen på ett effektivt sätt för att bemöta detta.

Återkopplingen då? Jo då, Hattie tittar på den, men han tittar på den separat (d=0,73), men även här har vi i Sverige gjort tolkningar av resultaten som ska passa in de redan färdiga modeller vi har för hur vi tänker kring undervisning, lärande och elever. Att eleven får återkoppling av den typ som beskrevs ovan har betydelse och kan vara bra (genomsnitt för denna typ är d=0,38 enligt en av de större meta-analyserna). Riktigt bra om det vill sig väl, men det är ändå inte den mest betydelsefulla typen av återkoppling. Den viktigaste typen av återkoppling är istället den återkoppling läraren får från eleven – hör och häpna! Hattie beskriver det själv på följande sätt:

Jag har tillbringat många timmar i klassrum, arbetat med elever för att öka deras självhjälp och prövat olika metoder för att ge återkoppling. Det jag gjorde fel var att se återkoppling som något lärare gav till elever. […] Det var inte förrän jag upptäckte att återkoppling hade störst effekt när den kom från eleven till läraren som jag började förstå begreppet bättre. (s.236, svenska översättningen)

Läs också ett tidigare inlägg här på bloggen om distinktionen mellan formativ och summativ bedömning.

Noter

1) Det effektmått Hattie använder är Cohen’s D (”D” – grekiska Delta = förändring) som beräknas genom standardiserade medelvärdesdifferenser dividerat med standardavvikelsen. d=0,00 är ingen effekt, d=1,00 innebär en förbättring om en standardavvikelse. Hattie drar gränsen för effekter vi bör intressera oss för vid d=0,40.

2) Ja precis, i den svenska översättningen av Hattie används ordet ”brister” vilket inte har varit helt korrekt att göra i Sverige.

Taggad , , , , , , ,