Etikettarkiv: gymnasiebehörighet

Obligatorisk gymnasieskola, ett alexanderhugg?

De som har följt den skolpolitiska debatten vet att socialdemokraterna för en tid sedan lanserade ett förslag om att göra gymnasieskolan obligatorisk. Ett förslag som nu ser ut att bli aktuellt sedan man tagit över regeringsmakten tillsammans med Miljöpartiet. Förslaget är ännu väldigt löst i konturerna, så det är svårt att veta vad det mer specifikt skulle innebära men jag vill ändå i det här inlägget skissera några tankar kring förslaget.

Den som har följt debatten vet att förslaget har fått vissa mothugg, både från andra politiska partier men även från vissa lärare. Utan att vara alltför politisk (jag är ju faktiskt tjänsteman) vill jag dock också skissera några problem som finns med förslaget. Eller snarare så här: Jag vill skissera en bild av vilka problem som inte kommer lösas via en obligatorisk gymnasieskola.

Grundproblemet återges i den infografik jag satt samman nedan. I denna följer jag kohorten född 1992[1], från det att de föds, till årskurs ett, genom grundskolan samt in och ut ur gymnasieskolan. Det grafiken illustrerar är att om vi menar allvar med att vi vill att alla elever ska fullfölja en gymnasieutbildning finns det första stora problemet att lösa redan i grundskolan. Att lite drygt var tionde elev inte klarar grundskolan är ett stort problem, i synnerhet som denna skolform redan är obligatorisk (att belägga en skolform med plikt tycks således inte garantera framgång). Eleverna är av lag tvungna att infinna sig där, men det allmänna lyckas för dessa elever inte fullfölja sitt åtagande att få eleverna godkända. Nästa problem ligger också i hur man klarar grundskolan. Elever med de lägsta meritvärdena löper cirka 7 gånger högre risk för avbrott än de med näst högst meritvärden från grundskolan.

Nästa problem är att endast en tredjedel tar sig vidare från de individuella programmen till ett nationellt gymnasieprogram. Många elever hoppar av gymnasiet efter ett eller två år på dessa program. Dessa elever får senare mycket stora problem att etablera sig på arbetsmarknaden.

Väl i gymnasieskolan finns nästa problem, som nämndes ovan. Knappt sju av tio elever fullföljer gymnasiet inom tre år och de andelar som lyckas fullfölja inom fyra och fem år är mycket små i jämförelse med den tredjedel av eleverna som aldrig fullföljer. Vi vet från tidigare studier att de som hoppade av har gjort det av flera skäl, men ett återkommande skäl är att de inte fått tillräckligt med stöd för att klara utbildningen.

oblgymnasieskola_infografik

I socialdemokraternas förslag ligger också att alla program ska leda till allmän högskolebehörighet. Det tidigare forskning har visat är att införandet av en godkäntgräns parat med den generella förlängningen av yrkesprogrammen från två- till treåriga slog hårt mot elever från i synnerhet arbetarhem och i synnerhet pojkar med låga meritvärden från grundskolan då deras avbrott ökade kraftigt. Utmaningen – om man menar allvar med att man också vill att alla elever ska klara sina utbildningar – ligger i hur man ska lyckas förmå dessa elever att fullfölja utbildningen med godkända resultat. Det räcker inte att bara göra gymnasieskolan obligatorisk, för 99 % av varje kohort börjar faktiskt gymnasieskolan redan, utan det krävs rejäla insatser ifråga om stöd och annat för att det ska gå vägen.

Inget politiskt parti har hittills beskrivit vilka åtgärder detta skulle vara och vilka resurser som skulle behövas för att åtgärderna ska lyckas. Desto mindre finns sådana förslag för grundskolan varför den enda pliktbelagda skolformen i Sverige fortsatt inte förmår tillförse att alla dess elever lämnar den med godkända betyg. Finns reformpengar att tillgå för den nya regeringen tycker därför jag personligen att grundskolan vore rätt ände att börja i.

Datakällor:

Skolverkets statistik, Grundskolan, ”Skolor och elever läsåret 1999/00”, Tabell 3.4

Skolverkets statistik, Gymnasieskolan, ”Betyg och studieresultat 2012/13”, Tabell 8 A-C

Noter:

[1] Notera att det finns vissa brister i denna sammanställning. Jag har tex inte haft tillgång till individdata för hela kohorten, vilket radikalt hade förbättrat precisionen i beräkningarna. Denna sammanställning bygger istället på Skolverkets officiella statistik vilket tex leder till problemet att det tillkommer andra nybörjarargymnasister hösten 2008 som inte är födda 1992. Dessa utgör något tusental elever. Felmarginalen i dessa beräkningar är därför någon procentenhet upp eller ner, men grafiken återger ändå en rättvis bild av den grundproblematik blogginlägget vill visa.

Taggad , , , , ,

En skola med problem – en ögonblicksbild

Ett av den svenska skolans viktigaste problem att lösa är att en stor andel av eleverna varje år lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiestudier. Jag har skrvit om detta i tidigare inlägg här och här. I det senare reses frågan om grundskolan fullgör sin plikt gentemot de skolpliktiga eleverna.

Vissa elever är i stort behov av stöd för att kunna nå gymnasiebehörighet, frågan är om de får det i rätt tid, i rätt art och i rätt omfattning? Jag kan själv inte besvara dessa frågor, men anser att diagrammet nedan åtminstone ger en indikation till svar på en av frågorna; ges inte stödet i svensk grundskola för sent?

särskiltstöd

——

Statistik över särskilt stöd i grundskolan har nyligen börjat publiceras av Skolverket. Se nyhet och länkar till data här.

Taggad , , , , ,

Fullgör grundskolan sin plikt?

I dagarna släppte Skolverket preliminär statistik över andelen gymnasiebehöriga elever som lämnade årskurs nio i våras. Detta är fortsatt dyster läsning då endast 87,6 procent av eleverna var behöriga till något gymnasieprogram (83,5 procent var behöriga till naturvetenskaps- och teknikprogrammen).

Detta innebär att 13 345 16-åringar inte kan börja ett nationellt gymnasieprogram denna höst.

Ett angeläget perspektiv på detta misslyckande som sällan diskuteras, är att detta i grund och botten innebär att den svenska staten (läs den svenska lagstiftande och verkställande makten) inte fullgör sina skyldigheter gentemot de medborgare som de i sin tur ålagt en utbildningsplikt.

Den svenska skolplikten innebär som bekant att alla barn mellan 7 och 16 år är tvungna att genomföra en nioårig grundskoleutbildning. Med detta följer en skyldighet för det allmänna att tillhandahålla sådan utbildning samt för föräldrarna/vårdnadshavarna en medföljande skyldighet att tillförse att deras barn deltar i utbildningen. De sistnämnda är de enda som i direkt mening kan lagföras om de inte uppfyller sina skyldigheter.

Det centrala problem som jag vill peka på med detta inlägg är att, i fallet med de icke-behöriga eleverna, det allmänna i stor utsträckning inte fullgör sin plikt gentemot dessa elever. Det allmännas skyldighet sträcker sig nämligen längre än till att bara inbegripa att erbjuda eleverna utbildning – det allmänna ska också tillförse att samtliga elever också genomgår den med minst godkända betyg i samtliga ämnen. För elevernas del så följs således skolplikten av en kunskapsgaranti; det allmänna garanterar eleverna vissa kunskaper genom skolplikten.

I läroplanskommitténs slutbetänkande ”Skola för bildning” (SOU 1992:94) beskrivs denna garanti på följande vis:

Till skillnad från strävansmål anger ”uppnåendemål” de kunskaper alla elever skall garanteras att få i grundskolan. (s.15) […] Dessa mål uttrycker det som alla elever minst skall ha med sig när de lämnar grundskolan och som det är skolhuvudmannens och skolans ansvar att alla elever får. (s.142)

Den adekvata frågan som måste ställas gällande de många obehöriga blivande gymnasieeleverna är, enligt min mening, om det allmänna gör tillräckliga ansträngningar för att fullgöra sina plikter gentemot de pliktbelagda eleverna?

Taggad , , ,