Etikettarkiv: huvudmannaskap

Om skolans huvudmannaskap – exemplet fortbildning

Få har såklart missat att Leif Lewins utredning om kommunaliseringen av skolan släpptes i måndags. Debatten tog fart direkt med debattartiklar, pressmeddelanden, bloggande och twittrande. På ena sidan – med SKL i tätposition – de som menar att det kommunala huvudmannaskapet ska kvarstå i sin nuvarande form, och å andra sidan de som menar att huvudmannaskapet måste förändras.

I det pressmeddelande SKL skickade ut efter Lewins rapportsläpp (vissa delar av SKL kunde som bekant inte hålla sig tills dess) påstås att det inte finns några belägg i Lewins utredning som talar för ett förstatligande av skolan. Detta har SKL även varit inne på redan innan Lewins utredning, bland annat då de hävdat att det inte finns några bevis för att ett förändrat huvudmannaskap skulle kunna vända utvecklingen i svensk skola.

Naturligtvis har SKL rätt på denna punkt.

Som förhållandevis torr och halvtrist utredare vill jag dock stillsamt fråga vilka bevis som finns för att ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap skulle kunna vända densamma? Och vad i Lewins utredning talar för detta?

Även om Lewins utredning inte innehåller några ”bevis” för att ett förändrat huvudmannaskap skulle kunna vända den negativa utvecklingen i svensk skola, så är hela utredningen nedlusad av exempel som illustrerar det fundamentala systemfelet i styrningen av den svenska skolan idag.

Ett praktexempel på detta gäller hur kommunerna hanterat lärarnas fortbildning under deras kvartssekels långa huvudmannaskap för skolan. Lewin beskriver hur staten i sina decentraliseringssträvanden började retirera från lärarnas fortbildning redan under 1980-talet samt hur kommunerna därefter tog vid och fortsatte. Fortbildningen har gått från att i huvudsak vara något lärarna fatta beslut om gällande innehåll, inriktning och liknande samt med generösa ersättningssystem, till att under kommunerna bli kompetensutveckling (i sin bredaste bemärkelse) med fokus på skolutveckling (i sin bredaste bemärkelse) och med inriktning på lärarkollektivet på skolan (i sin bredaste bemärkelse) snarare än på individen. (se avsnitt 3.4.3 i utredningen)

Den egentligt första fortbildningssatsningen av tidigare snitt – där läraren utifrån självupplevda behov fått styra innehåll, längd och djup på fortbildningen – som nått lärarna sedan 1990-talet är Lärarlyftet 1 som regeringen initierade 2007. Detta var vida uppskattat av de ca 18 000 lärare som deltog.

Lärarlyftet är ett praktexempel på den nya typ av ordning som nu gäller på skolans område, där staten faktiskt återinträtt på arenan och tar ett ansvar. Men det är också ett praktexempel på det systemfel som fortfarande råder i svensk skola: Vi har ett dubbelkommando där de viktigaste aktörerna – staten och huvudmännen – inte drar åt samma håll.

För vad gör huvudmännen när staten går in med rejäla satsningar med riktade statsbidrag, för att styra upp en av kommunerna (och de fristående huvudmännen) eftersatt verksamhet på skolans område? Ja vissa går in för det med liv och lust, andra inte! (jag har skrivit om samma systemfel tidigare här, då gällande mediokra hockeylag)

Nedan har jag sammanställt en kartbild efter i vilken grad kommunerna nyttjade den tilldelade statsbidragsramen för Lärarlyftet år 2007-2009:

karta_lärarlyft

Det finns några riktigt anmärkningsvärda saker gällande denna stora variation. Till exempel att det inte finns något som helst samband mellan kommuners elevresultat och huruvida man utnyttjat bidragsramen. Varför tillhör till exempel kommuner som Jokkmokk, Karlskoga, Mönsterås, Ockelbo eller Sjöbo den fjärdedel kommuner som i lägst grad nyttjat sin bidragsram samtidigt som de tillhörde den fjärdedel kommuner med lägst andel grundskolelever med gymnasiebehöriget?

Lewin har ett avsnitt om detta i utredningen (s.95f):

Skolverket har i olika sammanhang kunnat konstatera att det är stor skillnad mellan nyttjandegraden av de specialdestinerade statliga bidragen mellan olika kommuner och olika fristående skolhuvudmän. Olikheterna beror inte på att endast de som har behov av insatsen ansöker om de statliga pengarna. I stället är det andra faktorer än behov som styr nyttjandet av de specialdestinerade statsbidragen. Kapaciteten att ta emot och medfinansiera de statliga satsningarna varierar till exempel mycket mellan kommunerna. Vissa kommuner bedömer att de inte har råd att skjuta till medel till medfinansieringen som ofta krävs. Andra saknar tillräckliga administrativa resurser för att kunna ansöka om bidragen. Vissa av de kommuner som ansöker om de statliga medlen omfördelar dessutom pengar från den ordinarie skolbudgeten till andra av kommunens verksamheter vilket får till följd att skolan trots de extrautvecklingsmedlen inte får det resurstillskott som staten avsett.

Ett återkommande mönster är att små kommunala huvudmän och enskilda huvudmän mer sällan tar del av de statliga specialdestinerade bidragen till skolutveckling. Eftersom detta mönster uppträtt under flera år finns en risk att de olika förutsättningarna mellan huvudmännen ökar över tid vilket kan ge negativa konsekvenser för skolans likvärdighet. Att de kommunala huvudmännen utnyttjar de statliga satsningarna så olika innebär också att eleverna får olika förutsättningar beroende på var i landet de bor.

Precis som SKL påstår så är detta inget bevis för att ett förändrat huvudmannaskap skulle kunna vända utvecklingen i svensk skola. Det skulle däremot innebära väsentligt förbättrade förutsättningar för att lyckas vända utvecklingen än vad dagens kommunala huvudmannaskap erbjuder.

Därför förespråkar jag ett nytt huvudmannaskap för svensk skola.

Annonser
Taggad , , , , , , , , , ,

Om PISA 2012, att styra skolan samt att ställa rätt frågor till rätt instans

Idag släpptes resultaten av 2012 års PISA-undersökning och debatten har redan dragit igång. För den oinvigde är PISA-undersökningen en stor mätning av 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Dessutom genomförs en enkät där elever får svara på allt från deras hemförhållanden till hur saker och ting fungerar i skolan. Både OECD-länder och partnerländer deltar, men det är frivilligt för eleverna att delta. Totalt deltar cirka en halv miljon elever i undersökningen som genomförs vart tredje år.

Det blir alltid en stor nyhet i Sverige när dessa resultat släpps. Detta beror inte främst på att det är så himla kul att veta hur svenska 15-åringar presterar i matematik i jämförelse med Sloveniens dito, utan det främsta skälet är att det svenska uppföljningssystemet inte är konstruerat för att kunna följa kunskapsutveckling i skolsystemet över tid. Det går inte via det svenska betygsystemet eller de nationella proven att uttala sig om huruvida nuvarande årskull elever upnådde bättre eller sämre kunskaper än föregående. Detta går att göra via de internationella undersökningarna, som PISA, i och med att de innehåller tydligare så kallade ”ankaruppgifter” som mäter samma typ av förmågor och färdigheter från undersökning till undersökning och gör resultaten jämförbara över tid.

pisa20002012Det är via de internationella undersökningarna som vi i huvudsak har kunskap om att de svenska elevernas kunskaper har försämrats över tid. I grafen här intill beskrivs utvecklingen sedan den första undersökningen år 2000.

När detta skrivs är debatten redan igång kring vad som behöver göras och vem som ska lastas för utvecklingen. Jan Björklund kommer sannolikt – med rätta – att bli hårt ansatt i och med att utvecklingen inte har vänt trots att han nu varit skol/utbildningsminister i snart åtta år. Björklund å sin sida kommer sannolikt – också med rätta – hävda att den fortsatta nedgången ligger utanför hans kontroll i och med att de reformer regeringen genomfört inte börjat gälla förrän sommaren 2011. Det vill säga, de elever som gjorde detta PISA-test har inte gått i en grundskola som präglats av regeringens reformer.

Tråkigt nog för de som gillar den typ av politisk polemik som nu följer, så är det nog så att båda sidor har rätt. Regeringen hade kunnat göra mer, men mycket lite av det regeringen har gjort har ännu fått effekt, men kommer att få effekt, sannolikt också positiv sådan (men först om flera år, såsom behörighetsregler för lärare mm).

Det finns dock en sak som är mycket märklig med den debatt som nu startar (igen), och dessa märkligheter framträdde tydligt redan vid Björklunds pressträff. När frågan släpptes fri bland de samlade journalisterna var de frågor som ställdes om ”ni [regeringen] kommer att tillföra mer resurser till skolan?” eller om ”ni [regeringen] kommer att anställa fler lärare?”.

Det som är det märkliga med dessa frågor är att de som ställer dem ställer dem till helt fel instans. Staten är inte huvudman för Sveriges barn- och ungdomsskola. Det är inte staten som bestämmer vilka resurser skolan ska få eller vilka eller hur många lärare som ska anställas. Det är kommunerna som bestämmer över skolans resurser och det är kommunerna och de fristående huvudmännen som bestämmer vilka och hur många lärare som ska anställas.

Frågan borde alltså snarare riktas till skolans huvudmän, såsom exempelvis Timrå kommun. Vad gör ni för att vända resultaten i er grundskola?

Timrå är nämligen ett mycket intressant exempel att studera. Tittar man i statistiken framträder nämligen en dyster bild för Timrås elever. Av landets 290 kommuner så faller Timrå ut bland de sämsta sett till meritvärden i grundskolan (plats 255). De har en högre andel elever som inte når grundläggande gymnasiebehörighet än rikssnittet och endast 70 % av eleverna lämnade år 2013 grundskolan med godkända betyg i samtliga ämnen (77 % i riket).[1]

timraBland vissa kommunpolitiker i Timrå tycks det finnas en viss krismedvetenhet. Några manar till ett skoluppror och kräver förbättring. Föräldrar och elever tycks instämma. Men vad görs? Jodå, en extra satsning har gjorts på skolan om 42 miljoner kronor över tre år, men kommunen har ju också andra problem att tampas med. Timrå IK (hockeylaget) har ju åkt ur Elitserien (ve och fasa!) och har (återigen) hamnat i akut ekonomisk kris, vilket kommunen såklart måste styra upp.

Kommunen satsar därför, utöver de 81 miljoner som redan satsats de senaste tio åren, och utöver att man redan efterskänkt den nybyggda arenan till klubben, ytterligare 4,5 miljoner kronor per år i minst tio år framåt för att rädda klubben.

Den totala kostnaden för undervisningen i Timrå kommuns grundskolor uppgick år 2012 till 76 miljoner kronor. Hockeylagets kommande tillskott om 4,5 miljoner kronor per år motsvarar alltså 6 % av denna årliga kostnad.

Vad hade Timrå kommun kunnat göra för dessa pengar istället? Anställt fler speciallärare? Anställt fler lärare? Ökat skolpengen för elever med behov av särskilt stöd? Minskat klasstorlekarna i de tidiga årskurserna? Varför ställer ingen journalist dessa frågor till Timrå kommuns ledning i samband med nyhetsrapporteringen om de försämrade kunskaperna i svensk skola?

Mina personliga slutsatser är (trots att jag faktiskt finner visst nöje i att titta på hockey):

  • att det inte är rimligt att Timrås grundskoleelever ska konkurrera om samma pengar som Timrå IK, vilket de gör i dagsläget i och med att kommunfullmäktige både styr över hur de egeninhämtade skattemedlen ska användas samt de medel som tillförs från statens kommunala skatteutjämning. (Det lustiga med detta är alltså att det finns ett helt gäng Danderydbor som inte endast medfinansierar Timrås grundskola och äldreboenden, utan att de även just bidragit med en efterskänkt ishall och verksamhetsbidrag till Timrå IK. De kanske borde erbjudas någon form av rabatt på matchbiljetter?)
  • att Timrå kommuns agerande tydligt visar att skolan just nu är fången i ett dubbelkommando där de två styrande instanserna inte drar åt samma håll – Björklund vill se mer lärarledd undervisning i svensk skola och Timrå kommun mer elitseriehockey i sin, nej ursäkta: Timrå IK:s, ishall.
  • att Timrå kommuns prioriteringar mellan grundskolelevernas kunskaper och ett mediokert hockeylags fortlevnad på ett tydligt sätt illustrerar varför staten borde få styra skolan

 


[1] All data hämtat från SIRIS-databasen.

Taggad , , , , , , , , ,