Etikettarkiv: meritvärde

Gissa sambandet – hur var det nu då?

Det har blivit dags att avslöja resultaten från den gissningslek som inleddes i det förra inlägget samt delge det rätta svaret. Totalt har 73 personer lämnat en gissning vilket innebär att undersökningen haft ett stort bortfall givet hur många som läst inlägget. Gissningarna fördelade sig enligt följande:

andelsvarandeDen ”låga” svarsfrekvensen åsidosatt så var det ändå en majoritet som gissade rätt: Sambandet är starkast mellan föräldrarnas utbildningsnivå och elevernas betyg och svagast med resultaten på de nationella proven. Respektive samband beskrivs i dessa scatterplots:

samband_resultat

Ni som nu gissade på något annat än att sambandet är starkast för betygen ska inte misströsta härvidlag – detta var själva poängen med inlägget från början! För om man tänker efter så känns det väl som att man kan komma på sannolika förklaringar till varför samtliga påståenden skulle kunna vara sanna?

Det tycks plausibelt att föräldrar med högre utbildningsnivå i större utsträckning på olika sätt bidrar till barnens allmänbildning. Sociologer brukar försöka fånga olika aspekter av detta kulturella kapital genom att i enkäter fråga hur många böcker som finns i hemmet. Det skulle kanske också kunna mätas i hur mycket man tittar på nyheterna, läser dagstidningar, diskuterar aktuella händelser vid middagsbordet mm. Ur ett sådant perspektiv tycks det sannolikt att dessa barn skulle prestera bättre på DN:s nutidsorientering.

Samtidigt känns det inte osannolikt att föräldrar med högre utbildningsnivå i större utsträckning skulle kunna hjälpa till med läxor och annat skolarbete samt höja studiemotivationen mm, vilket skulle kunna leda till antingen högre betyg eller högre resultat på nationella proven i matematik (eller både och).

Den viktigaste slutsatsen att dra är att föräldrarnas utbildningsnivå – så som jag påtalade i det första inlägget – inte har en sprikrak kausal effekt på elevernas resultat som endast innebär att ”bildade föräldrar bidrar till bildade barn”. Måttet inrymmer så mycket mer. Detta ”så mycket mer” får större effekt på betygen i sin helhet än bara på de nationella proven.

Detta är en mycket intressant insikt. Man skulle kunna argumentera för att när vi tittar på föräldrapåverkan på elevresultaten på de nationella proven får vi fram en ”renare” bild av vad skolan bidrar med och vad föräldrarna bidrar med. Detta skulle kunna vara en intressant utgångspunkt för att diskutera skolors olika kompensatoriska effekt (se ett intressant inlägg på detta tema från Jonas Vlachos här).

Vad består då detta ”så mycket mer” av, som föräldrautbildning ger på elevernas betyg? Det finns bland annat en effekt av var man bor. Befolkning i storstäder har generellt högre utbildningsnivå (vilket korrelerar med högre betyg), större städer har oftare högre andel friskolor (vilket korrelerar med något högre betyg) vilket innebär att de också har en mer konkurrensutsatt skolmarknad (vilket korrelerar med högre betyg). Föräldrar med hög utbildningsnivå påverkar i större utsträckning elevernas så kallade ”icke-kognitiva” egenskaper, såsom uthållighet, planeringsförmåga, studiemotivation mm. Dessa egenskaper korrelerar starkt med högre betyg (se källor här och här).

Vilka avslutande slutsatser kan vi dra? Föräldrarnas utbildningsnivå är mycket betydelsefullt för elevernas resultat, men vi måste vara medvetna om att effekterna av densamma är komplexa och påverkar elevernas resultat på olika sätt. Dessutom kan det ha olika betydelse för olika elever (se studie här som visar att sambandet är starkare för elever med svensk bakgrund än för elever med utländsk). Detta får såklart också implikationer både på systemnivå och på skolnivå. Borde uppföljningssystemen riggas på något annat sätt för att minska ned betydelsen av ”det runt omkring”? Borde differentiering och variationen i systemet minskas för att minska betydelsen av bostadsort? Borde resursfördelningssystem med mera förändras för att öka skolans kompensatoriska effekt? Behöver skolor fundera över i vilka sammanhang föräldrarna får störst betydelse för elevresultat? Hur mycket förväntas föräldrarna bidra med i fråga om läxor med mera?

Det finns mycket att fundera över, minst sagt.

Den intresserade finner datasetet till detta inlägg här.

Taggad , , , , , , ,

Om PISA-resultat, betyg och raka felaktigheter

Jag har i tidigare inlägg ondgjort mig över hur SKL:s tidning Dagens Samhälle ofta rapporterar om skolan och i synnerhet hur de väljer att presentera – och göra nyheter av – diverse skolstatistik (se exempel här och här). Med anledning av chefredaktören Mats Edmans krönika i det senaste numret av tidningen har jag nu fått anledning att göra det igen.

I sin krönika driver Edman tesen att den debatt om kunskapstapp som brutit ut i samband med att resultaten av PISA 2012 presenterades, baseras på en överdriven bild av resultatnedgången och att de svenska grundskoleeleverna i själva verket presterar ännu bättre för var år som går.

Edman pekar dels på det faktum att de diagram som figurerat i många artiklar (se exempel här) utgår från en bruten skala, dvs en skala som inte börjar vid noll på y-axeln, dels på det faktum att resultatnedgången i PISA för svensk del endast handlar om cirka 6 procent per undersökt ämnesområde. Därefter går Edman vidare i sitt resonemang och pekar på att den svenska betygsstatistiken, som till skillnad från PISA är ett totalurval och inte ett stickprov merivärde grundskolaom endast ett tusental elever, snarare visar att eleverna konstant presterar högre betyg år för år, vilket bör vara ett tecken på att de lämnar grundskolan med allt bättre kunskaper.[1]

Jag vill inte ta i för mycket i mitt kommande kritiska omdöme över Edmans krönika, men låt mig säga att jag febrilt sökte efter en skämskudde vartefter jag läste.

Om vi börjar bakifrån: Det måste ändå anses vara välbelagt att de svenska grundskolebetygen utsatts för en betydande betygsinflation sedan det kriterierelaterade betygsystemet infördes i grundskolan 1998. Betygsättningen är generösare på konkurrensutsatta marknader, det finns indikationer på att den även kan vara än mer generös vid fristående skolor (och de nationella proven tycks också rättas mer generöst vid dessa, se bilaga 4) dessutom motsvaras de förbättrade betygsresultaten inte av förbättrade prestationer i den högre utbildningen (se sammanfattning och vidare referenser här).

När dessa resultat paras med de försämrade resultaten i de internationella mätningarna samt i svenska motsvarigheter tycks det svårt att hävda att det svenska betygsystemet skulle ge information om hur olika elevkullars kunskaper förhåller sig till varandra.

Vad det gäller de redovisade graferna kring resultatutvecklingen i PISA menar Edman att det är vilseledande att inte hela skalan visas för y-axeln. Det kan tyckas vara en rimlig invändning och jag har sett flera göra den på till exempel Facebook (det är väl också sådant som lärs ut i matematiken, att det är ett av de vanligaste knepen för att vilseleda med statistik).

Till saken hör dock att i just det här fallet är denna typ av redovisning inte så tokig. Det Edman inte har förstått (eller undviker att uppmärksamma) är att resultaten i PISA-studierna normeras så att medelvärdet för respektive ämnestest ska hamna på, eller ligga så nära, 500 poäng som möjligt samt med en standardavvikelse om 100 poäng. Det betyder att cirka 68 % av samtliga elevers resultat i respektive ämne för respektive år hamnar mellan 400 och 600 poäng. Sannolikheten att ett helt land därmed skulle prestera 0 poäng är alltså obefintlig (den är faktiskt 0,00005 % enligt nationalekonomen Jonas Vlachos). För att lyckas skulle det i princip krävas att alla deltagande elever lämnade in blanka prov. I grafen nedan redovisas hur samtliga OECD-länder presterat i matematik år 2012. Av grafen framgår att inget av dessa länders medelvärde låg under 400 poäng.

pisa2012_2

Man skulle kunna göra en liknelse mellan den brutna PISA-skalan och en bruten skala som redovisar den vuxna befolkningens skostorlek. Skostorleken är normalfördelad i befolkningen och det finns ingen vuxen som har fötterna i behåll som har fötter i skostorlek 0. Det tycks därför meningslöst att låta en graf som ska beskriva skostorlekens utveckling över tid starta på 0, i synnerhet om man vill åskådliggöra en medelvärdesökning om två storlekar över tid. En sådan ökning är mycket betydelsefull i och med att majoriteten av befolkningens skostorlek återfinns inom ett förhållandevis litet spann men syns dåligt med en obruten skala.[2]

I grund och botten är väl detta en fråga om tycke och smak. Sifforna är vad de är, oavsett i vilken form de visas. Det viktiga enligt min åsikt är dock att vi inte förminskar innebörden av den resultatnedgång som syns för svensk del, samt att vi förstår den i rätt perspektiv. Inget annat land uppvisar en lika negativ trend som Sverige över tid och det är en viktig indikation på att något inte står rätt till i det svenska skolsysystemet:

PISA2012

Källa: Skolverket (2013)

Med detta sagt ska det också sägas att Edman har rätt på en punkt. I sin krönika säger han att,

Om den långa betygsstatistiken för perioden 1998–2011 inte indikerar en faktisk kunskapsutveckling utan är missvisande har vi gigantiska problem med statistikunderlagen.

Och ja, det får man nog säga att vi har.


[1] Edman lånar det här resonemanget direkt från SKL själva, se här och här.

[2] Den som har data över skostorlekar får gärna återkomma med en analys på området!

Taggad , , , , , , , , , ,

En likvärdig och kompensatorisk skola?

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur sambandet mellan föräldrarnas utbildningsnivå och elevernas genomsnittliga meritvärden ser ut på kommunnivå. I inlägget visade jag också hur det här sambandet har blivit starkare över tid. Denna typ av utveckling är oroande om vi i Sverige menar allvar med att vi vill ha en likvärdig och kompensatorisk skola; utvecklingen antyder nämligen att olika kommuner (i detta fall) är olika bra på att kompensera för elevernas bakgrund och att likvärdigheten därigenom försämrats över tid.

I och med att tidigare studier också kunnat visa att föräldrarnas inkomster i hög grad samvarierar med utbildningsresultat (på individnivå) blev jag nyfiken på att undersöka hur sambandet på kommunnivå ser ut mellan genomsnittlig förvärvsinkomst i kommunen och elevernas grundskoleresultat. Man borde nämligen kunna förvänta sig att ett sådant samband föreligger då hög inkomst i viss mån samvarierar med hög utbildningsnivå samt att en hög genomsnittlig inkomst i kommunen skapar andra skattemässiga förutsättningar att satsa på skolan (intentionerna i skatteutjämningssystemet till trots).

Sambandet framgår av grafen nedan:

inkomstermeritvärde

Genomsnittliga inkomster från SCB, meritvärden från Skolverkets databas för jämförelsetal

Sambandet är som synes förhållandevis tydligt. Ytterligare en aspekt som är intressant ur ett likvärdighetsperspektiv är att studera variationen mellan kommuner som har likartade medelinkomster. Självklart har dessa kommuner inte exakt samma förutsättningar bara för att deras invånare har samma genomsnittliga inkomster, men det är ändå slående vilka olikartade resultat dessa kommuner presterar. I grafen har jag markerat Pajala och Färgelanda för att illustrera detta exempel. Detta är dessutom två kommuner som inte i någon väsentlig mening skiljer sig åt gällande andra bakgrundsfaktorer (Pajala har dock något högre utbildningsnivå bland föräldrarna), utan den största skillnaden ligger i att Pajala presterar väldigt goda resultat utifrån sina förutsättningar medan Färgelanda tycks underprestera (SALSA-residualen för Pajala var år 2011 +27 och för Färgelanda -13).

Ur perspektivet att skolan ska vara kompensatorisk har jag också tittat på vilka genomsnittliga meritvärden som nås av elever vars föräldrar högst har grundskoleutbildning. Sambandet är snarlikt, om än något svagare än för samtliga elever:1

förutbnivåinkomst

Genomsnittliga inkomster från SCB, meritvärden från Skolverkets SIRIS-databas

Återigen syns den stora skillnaden mellan hur kommuner med samma genomsnittliga inkomster lyckas, i detta fall med en avgränsad elevgrupp. I grafen har jag markerat Burlöv och Katrineholm som, till skillnad från det förra exemplet, också skiljer sig avsevärt åt ifråga om övriga bakgrundsfaktorer. Burlöv har nämligen en mycket större andel elever med utländsk bakgrund, både gällande elever som själva är födda utomlands och som är födda i Sverige men har föräldrar som har utländsk bakgrund (andelen är dubbelt så stor avseende båda variablerna, föräldrarnas genomsnittliga utbildningsnivå är lika hög). Detta till trots så lyckas Burlöv väldigt bra med att kompensera föräldrarnas utbildningsnivå och uppnår för denna elevgrupp resultat som ligger strax under rikssnittet totalt för samtliga elever. Katrineholm däremot lyckas inte få dessa elever att ha ett snitt över godkänt i alla ämnen.

För den som vill fördjupa sig ytterligare i skillnader som dessa mellan olika kommuner rekommenderar jag ett tidigare inlägg som bland annat behandlar kommunernas olika sätt att fördela resurser till sina skolor (vilket är en dyster läsning) samt diskuterar vissa förslag på reformer som skulle kunna förändra utvecklingen.

Alldeles oavsett vilka politiska slutsatser man drar av denna utveckling i svensk grundskola bör det stå klart för de flesta att vi i Sverige idag inte har en likvärdig grundskola som ger alla elever likvärdiga livschanser. Det är dags att på allvar ta tag i detta problem på systemnivå.

—–

För den intresserade så ser sambanden mellan genomsnittliga inkomstnivåer och fler utfallsvariabler ut som följer:

Behöriga yrkesprogram, r = 0,342
Underkänt i ett, två eller flera ämnen, r = -0,336
Genomsnittligt meritvärde, r = 0,560
Övergång till högskoleförberedande program, r = 0,712
Övergång till introduktionsprogram, r = -0,301
Övergång till yrkesprogram, r = -0,623

Källa: Genomsnittliga inkomster från SCB, utfallsvariabler från Skolverkets databas för jämförelsetal (avser år 2011)

—–

Noter

1. Notera att antalet kommuner som ingår i den andra analysen är 124. Detta beror på att uppgifter dels saknas för vissa kommuner, dels för att antalet elever är för få för att de ska kunna avidentifieras i Skolverkets öppna arkiv.

Taggad , , , , , , , , , , , , , , ,

Betydelsen av att bo i rätt kommun (och om att flytta för att få högre betyg)

I ett tidigt inlägg på den här bloggen skrev jag om hur samvariationen mellan föräldrarnas sammanvägda utbildningsnivå på kommunnivå och elevernas genomsnittliga meritvärden i grundskoleslutbetygen ökat kraftigt under 2000-talet. Nedan har jag sammanställt två grafer som illustrerar förändringen. Den första grafen visar sambandet mellan föräldrarnas sammanvägda utbildningsnivå på kommunnivå och elevernas genomsnittliga meritvärden i år 9 för 2002 och den andra motsvarande siffror för 2012.

betydelsen av hemkommun

All data är hämtad från Skolverkets SALSA-databas.

Som graferna visar har sambandet blivit starkare under den undersökta tioårsperioden. Ytterligare intressanta iakttagelser är att spridningen i elevernas genomsnittliga meritvärden har ökat. De högpresterande och de lågpresterande kommunerna har båda blivit några fler, vilket också syns genom att standardavvikelsen i elevernas meritvärden är större år 2012 än 2002. Denna ökning har skett samtidigt som spridningen i föräldrarnas utbildningsnivå minskat något.

Vilka slutsatser kan vi dra av detta?

  • De ökande skillnaderna mellan landets kommuner visar att vissa kommuner klarar sitt utbildningsuppdrag bättre och andra sämre. Detta har både att göra med förutsättningar (kommunmedborgares utbildningsnivå, finansiella förutsättningar, elevbakgrunder mm) och kommunens kompetens att bedriva skola.
  • Ur ett elevperspektiv tycks det bli allt viktigare att bo i rätt kommun, i synnerhet för de elever som presterar under medianen. Tidigare studier har nämligen visat att det inte endast är de elever som har de bästa förutsättningarna (föräldrar med hög utbildningsnivå, höga inkomster, stort kulturellt kapital mm) som gynnas av att bo i dessa kommuner utan även de svagpresterande gynnas.
  • Den pågående utredningen om kommunaliseringens effekter under Leif Lewin, ska som bekant inte lämna några förslag till åtgärder. Den kommer dock att leda till en mycket viktig förändring: De som fortsatt förespråkar det kommunala huvudmannaskapet kommer att avkrävas helt nya svar om varför de gör det.
Taggad , , , , , , , , ,

Kvalitetseffekter av friskolor

Frågan om vilka effekter friskolereformen har haft på det svenska skolväsendet är väldigt intressant. Jag har sedan innan skrivit om bland annat Dagens samhälles artikel om effekter av friskolor där jag framhöll vissa problem med den undersökning de hade gjort. Jag har också skrivit några tidigare inlägg, bland annat här och här, som handlat om det begränsade stöd forskningen hittills funnit för att friskolereformen skulle ha inneburit några större kvalitets- eller effektivitetsvinster för skolväsendet. Som tur var så hade jag någon liten inskjuten bisats i ett av dessa inlägg som sa att forskningen i alla fall inte ”hittills” kunnat belägga några större effektivitetsvinster av friskolereformen, för nu tycks det som en av de första seriösa studierna som kan belägga vissa vinster har kommit.

20121109-153900.jpgAnders Böhlmark och Mikael Lindahl har via IFAU släppt en populärvetenskaplig version av deras större studie. I denna studie, med data från 1992 och framåt, finner de vissa små men signifikanta effekter på samtliga elevers resultat i respektive kommun, dvs såväl de som själva gått i friskolor och de som gått i kommunala.

Precis som i de tidigare inläggen jag länkat till ovan blir den metodologiska frågan hur de kontrollerar för bl.a. betygsinflation och annat intressant. I IFAU-studien redogör de kort för sina tillvägagångssätt, kontroller och känslighetsanalyser och refererar sedan till huvudstudien vilken jag själv inte läst.

För den som är intresserad av denna fråga i stort rekommenderar jag att hålla utvecklingen av detta under uppsikt: Kommer studien att följas av en metodologisk debatt? Kommer fler studier som kan belägga positiva effekter och att det därigenom skett ett genombrott mot tidigare forskning på området? Kommer andra studier att peka bort från dessa resultat?

Ett första forum för den intresserade att hålla uppsikt över är SNS vilka gav ut den tidigare omnämnda Konkurrensens konsekvenser. De kommer att avhandla studien under ett seminarium med bl.a. Jonas Vlachos i panelen. Gissningsvis kommer han att ha vissa saker att kommentera gällande studien.

————

Uppdatering:

SNS-seminariet har nu varit och Vlachos har skrivit ett inlägg på ekonomistas.se om sina kommentarer till studien.

Taggad , , , , , , , , , , ,

Förändrad kunskap om skolors betygsättning – samma tilltro till vetenskapen

I ett tidigare blogginlägg redogjorde jag någorlunda för nuvarande kunskapsläge om betygsinflationen i svensk grund- och gymnasieskola. Det som har varit ett centralt resultat i den forskning som hittills bedrivits är att det inte förhåller sig så som de flesta tror, tycker och tänker – nämligen att det är de fristående skolorna som driver på inflationen. Forskningen har i stället visat att störst försklaringsvärde för de höga betygen har graden av konkurrens som skolorna är utsatta för. Resultaten från ett flertal studier har indikerat att såväl fristående som kommunala skolor sätter högre betyg om de agerar på en konkurrensutsatt marknad snarare än en icke-konkurrensutsatt marknad (se referenser i det tidigare inlägget).

En av dessa forskare är Jonas Vlachos som i din studie Betygens värde (för Konkurrensverkets räkning) kunde visa att friskolor som grupp inte sätter nämnvärt högre betyg än kommunala1 men att skolor på konkurrensutsatta marknader sätter högre betyg än de på icke-konkurrensutsatta.

Nu har samme Vlachos (tillsammans med Björn Tyrefors Hinnerich) gjort en ny studie med data från Skolinspektionens kontrollrättningar av de nationella proven. I denna studie framkommer nya resultat som tidigare studier inte funnit, nämligen att friskolorna som grupp rättar de nationella proven generösare än kommunala skolor. Därigenom motsäger det i viss utsträckning resultaten från tidigare undersökningar där man undersökt skillnader mellan NP-resultat och betyg och inte funnit att friskolor uppvisar några systematiskt större avvikelser än kommunala skolor. Vlachos nya studie visar dock att dessa analyser haft felaktiga förutsättningar då dessa utgått från att rättningen av NP är likvärdig.

Utöver bidraget till våra kunskaper om svensk betygsättningspraktik och incitamentstrukturen för densamma på svensk konkurrensutsatt skolmarknad, så är Vlachos studie ett ypperligt exempel på vetenskapen när den fungerar som bäst: Den visar att den kunskap vetenskapen ger oss tillsvidare – och så gott som alltid – är preliminär och att det i många fall kan räcka med en ny studie med annan data eller annan metod för att vi ska behöva omvärdera och ompröva de kunskaper vi ditintills försanthållit.

Det är sådant som ödmjukar oss på rätt sätt.

———-

1. Den uppmätta skillnaden i studien är 0,1 standardavvikelser vilket motsvarar cirka 6 meritvärdespoäng av maximala 320 (skillnaden mellan betyget VG och MVG i ett ämne motsvarar 10p). Som jämförelse kan nämnas att skillnaden mellan pojkar och flickor är 20p.

Taggad , , , , , , , , ,

Gynnas flickorna av kvinnliga lärare?

Psykologen Bertil Törestad skrev i mitten av augusti på Newsmill att det “är för många kvinnor i skolans värld” och att detta kan vara en viktig del i förklaringen av flickornas högre meritvärden (vilket jag skrivit om tidigare här). Törestad skriver:

Om vi drar ut ovanstående resonemang lite längre så kan flickornas överlägsna skolresultat till okänd del faktiskt förklaras med att det intellektuella klimatet i den obligatoriska skolan präglas av just verbalitet och relationsinriktade aktiviteter. Pojkar får alltså i betydligt mindre utsträckning sina förmågor uppmuntrade.

Kritiken har inte låtit vänta på sig, bland annat har skolbloggaren och tillika ordföranden för Lärare i Moderna språk, Helena von Schantz, uttalat sig på Skolvärlden.se.

Om man ser förbi den något hätska debatt som brutit ut så finns det några saker i detta som jag är mer intresserad av. Det första gäller vilka belägg Törestad har för att hans tes sannolikt skulle stämma. Han lämnar en referens till en egen studie genomförd med longitudell data för 812 svenska skolelever (se abstract här) vilken uppvisar resultat som antyder att flickor har något starkare i verbala kunskapsprofiler och pojkar något starkare spatiala dito (detta tycks ligga i linje med tidigare resultat på området, se mitt tidigare inlägg som länkades ovan). Enligt studien tycks elever med mer verbala kunskapsprofiler också prestera bättre resultat högre upp i skolsystemet.

Är detta konstigt eller förvånande? Nej, det ligger väl ungefär i linje med tidigare kunskaper från forskningen och det förvånar sannolikt ingen lärare heller; elevers språkkunskaper har sannolikt ett gott förklaringsvärde på övriga kunskapsresultat i skolans andra ämnen.

För det andra tycks Törestad antyda att närvaron av verbalt orienterade kvinnliga lärare i skolan generellt missgynnar pojkar. Detta påstående belägger aldrig Törestad, kanske för att det finns andra resultat som antyder att en sådan effekt inte finns, i alla fall inte i Sverige. I Skolverkets studie ”Könskillnader i måluppfyllelse och utbildningsval” (2006) finner man inga belägg för tesen. Skolverket skriver:

[Resultaten] ger dock inget stöd för hypotesen att lärarens kön skulle påverka könsskillnaderna i måluppfyllelse. […] Det går alltså inte att hitta någon samvariation mellan aggregerade mått på lärares kön och differensen mellan könen. (s.72)

Det ska bli spännande att följa debatten och se om Törestad har andra resultat att presentera för att belägga sitt påstående.

Taggad , , , , , , ,

Könsskillnader i skolprestationer

Frågan om könsskillnader i skolprestationer är synnerligen intressant, särskilt i och med att det tycks som att var man än i världen vänder sig finner skillnader i skolresultat mellan flickor och pojkar. Man kan fråga sig om det är omständigheterna kring eleverna som skapar dessa skillnader eller om det är könstillhörigheten i sig själv som skapar skillnaderna i kraft av biologiska skillnader mellan könen.

Skolverkets studie från 2006, Könsskillnader i måluppfyllelse och utbildningsval, som refereras i en av kunskapsöversikterna från Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA), antyder att det inte endast är omständigheterna kring eleverna som skapar dessa skillander. Skolverket finner:

• att pojkar i genomsnitt uppnår 90 procent av flickors prestationer;
• att flickors högre betyg inte förklaras av den högre andelen
kvinnliga lärare;
• att det finns en större andel pojkar som av olika skäl får
specialundervisning;
• att den större andelen pojkar bland de mest lågpresterande inte
förklarar hela medelvärdesskillnaden;
• att variationen mellan skolor visserligen kan vara stor, men inte
kan förklara könsskillnaderna då de inte består från år till år;
• att könsskillnaderna är något större i glesbygd och industrikommuner,
men att detta förklarar bara en liten del av den
totala skillnaden;
• att könsskillnaderna inte på något enkelt sätt är relaterade till
etnicitet eller social bakgrund då de är av samma storleksordning
i analyserade undergrupper;
• att man inte kunnat undersöka huruvida arbetssätten i skolan,
med ökad andel enskilt arbete och minskad grad av lärarstyrd
undervisning;
• att åtminstone en del av förklaringen ligger i att flickor lägger
ner mer tid och engagemang på skolarbetet

(efter DEJA-kunskapsöversikten ovan, s.12)

Det finns ytterligare en intressant aspekt av detta som jag själv tycker att DEJA felaktigt utelämnat i sina betänkanden, och det gäller hur olika meritsystem i skolan slår olika mellan olika elevgrupper i allmänhet och mellan könen i synnerhet. Flertalet studier av det svenska betygsystemet tyder på att flickor gynnas av betygsystemet (detta gäller inte endast det nuvarande målrelaterade) och att pojkar missgynnas. Denna bild förstärks också av en mycket intressant studentuppsats från Umeå universitet som förtjänar större uppmärksamhet. Studien (som är från 2003) baseras på data från VALUTA-projektets databas och omfattar 29 643 individer (kohort med avgångsår från gymnasieskolan år 2000, avgränsat till de med slutbetyg och som skrivit högskoleprovet). I studien undersöks hur elever med olika meritvärden från gymnasieskolan presterar på högskoleprovet och resultaten är anmärkningsvärda:

Tabellen efter Davis, Kerstin. (2003). ”Är bäst alltid bäst? En studie av gymnasieelevers betyg och högskoleprovsresultat”. Umeå: Umeå universitet; s.24.

Gruppen av elever som hade höga meritvärden från gymnasieskolan men som presterade låga resultat på högskoleprovet dominerades av kvinnor (80 %) och omvänt så dominerade männen gruppen som hade låga meritvärden men höga resultat på högskoleprovet (81 %). Detta tycks dels bekräfta att männen är missgynnade av betygsystemet, men det bekräftar också att männen är gynnade av högskoleprovet. Det senare har man dock från statsmaktens sida och därigenom också från provkonstruktörernas sida försökt väga upp genom provkontruktionen varför dessa resultat redan i denna studie sannolikt är ”friserade”.

Sammantaget tycks det alltså som att det finns mer som man behöver rensa för när man ska studera resultatskillnader mellan könen.

I och med detta inlägg tänker jag ta ett litet sommaruppehåll men återkommer till hösten. Ha det gott tills dess!

Taggad , , , , , , , ,

Samband mellan kvalitetsarbete och betyg?

Nyligen släpptes en artikel i Skolportens tidsskrift Leda och styra som studerar om det finns något samband mellan skolors kvalitetsarbete och elevernas resultat. Undersökningen visar att skolor som bedriver ett ”avancerat” kvalitetsarbete har ett högre genomsnittligt meritvärde bland eleverna än de som inte har det. Sambandet tycks enligt Skolportens artikel om undersökningen och dess resultat också ha överraskat författaren Marie Johansson genom att det var så tydligt.

Det låter inte osannolikt att det skulle kunna finnas ett sådant samband i och med att förbättrad måluppfyllelse säkerligen är avsikten med det kvalitetsarbete skolor bedriver och att det säkert också går att lyckas med det (konstigt och desillusionerande vore det kanske annars?). Men det är inte utan att jag direkt blir intresserad av att gräva lite djupare när jag ramlar över rubriker som dessa. Precis som jag har påpekat innan vid flera tillfällen så är det lite si och så med svensk pedagogisk forskning som studerar samband mellan olika variabler. Denna undersökning tycks inte vara något undantag.

Problemet med denna undersökning är för det första att empirin är mycket begränsad, endast nio grundskolor i en kommun studeras (undersökningen är förvisso en totalundersökning i kommunen i och med att samtliga kommunala grundskolor i kommunen undersöks). Det andra problemet är att inga sambandsanalyser egentligen görs i undersökningen (för att mäta samband eller förklaringsvärde), utan det är endast analyser av det slag nedan som görs i undersökningen:

Det skulle vara orättvist att gå för hårt åt undersökningen som sådan i och med att det är svårt att finna tydliga indikatorer i skolornas kvalitetsredovisningar som är både lättmätbara och jämförbara med varandra. Undersökningens ansats är därigenom både god och intressant på sitt sätt. Det som snarare kan, och bör, kritiseras är vilka slutsatser som dras om hur det här sambandet ser ut, i synnerhet hur starkt det är.

Det mest uppenbara problemet i detta är såklart den bristande empirin som gör att resultaten inte tillnärmelsevis är generaliserbara. Det andra är att författaren till undersökningen inte diskuterar alternativa tolkningar av vad som är bärande i sambandet. Det kan ju exempelvis vara som så att det inte är det ”avancerade” kvalitetsarbetet i sig självt som leder till högre meritvärdena utan kvalitetsarbetet kanske snarare är en vanlig följd av god och närvarande skolledning vilket är det som egentligen genererar framgången. Det finns också ytterligare andra tänkbara förklaringar på detta tema (se intressant inlägg på ekonomistas.se gällande hälsa och utbildning).

Den sista kritiken som måste riktas mot undersökningen är en fortsättning på kritiken om den bristande empirin. I och med att endast nio skolor undersökts dras studien med urvalsproblem av typen att man kan fråga sig om skolorna är representativa och om man hade fått samma resultat om fler eller andra skolor hade studerats. Det vet vi inget om och författaren nämner det för att i nästa andetag prata om styrkan ni sambandet. Låt mig ge ett vetenskapligt ohederligt exempel på hur fel det kan bli.

I tabellen nedan redovisas uppgifter om föräldrarnas sammanvägda utbildningsnivå samt genomsnittliga meritvärden från grundskolans år nio i sju ”slumpvist” utvalda kommuner:

Som det framgår av tabellen så tycks det finnas ett solklart samband mellan variablerna: Ju lägre utbildningsnivå föräldrarna har, desto högre meritvärden presterar eleverna. Detta är som sagt ett ohederligt nonsensexempel men det sätter ändå fingret på hur fel det kan bli när man (medvetet eller omedvetet) gör ett icke-representativt urval (jag har skrivit om sambandet mellan dessa variabler tidigare, se inlägg här).

Taggad , , , , , ,