Etikettarkiv: obligatorisk gymnasieskola

Obligatorisk gymnasieskola, ett alexanderhugg?

De som har följt den skolpolitiska debatten vet att socialdemokraterna för en tid sedan lanserade ett förslag om att göra gymnasieskolan obligatorisk. Ett förslag som nu ser ut att bli aktuellt sedan man tagit över regeringsmakten tillsammans med Miljöpartiet. Förslaget är ännu väldigt löst i konturerna, så det är svårt att veta vad det mer specifikt skulle innebära men jag vill ändå i det här inlägget skissera några tankar kring förslaget.

Den som har följt debatten vet att förslaget har fått vissa mothugg, både från andra politiska partier men även från vissa lärare. Utan att vara alltför politisk (jag är ju faktiskt tjänsteman) vill jag dock också skissera några problem som finns med förslaget. Eller snarare så här: Jag vill skissera en bild av vilka problem som inte kommer lösas via en obligatorisk gymnasieskola.

Grundproblemet återges i den infografik jag satt samman nedan. I denna följer jag kohorten född 1992[1], från det att de föds, till årskurs ett, genom grundskolan samt in och ut ur gymnasieskolan. Det grafiken illustrerar är att om vi menar allvar med att vi vill att alla elever ska fullfölja en gymnasieutbildning finns det första stora problemet att lösa redan i grundskolan. Att lite drygt var tionde elev inte klarar grundskolan är ett stort problem, i synnerhet som denna skolform redan är obligatorisk (att belägga en skolform med plikt tycks således inte garantera framgång). Eleverna är av lag tvungna att infinna sig där, men det allmänna lyckas för dessa elever inte fullfölja sitt åtagande att få eleverna godkända. Nästa problem ligger också i hur man klarar grundskolan. Elever med de lägsta meritvärdena löper cirka 7 gånger högre risk för avbrott än de med näst högst meritvärden från grundskolan.

Nästa problem är att endast en tredjedel tar sig vidare från de individuella programmen till ett nationellt gymnasieprogram. Många elever hoppar av gymnasiet efter ett eller två år på dessa program. Dessa elever får senare mycket stora problem att etablera sig på arbetsmarknaden.

Väl i gymnasieskolan finns nästa problem, som nämndes ovan. Knappt sju av tio elever fullföljer gymnasiet inom tre år och de andelar som lyckas fullfölja inom fyra och fem år är mycket små i jämförelse med den tredjedel av eleverna som aldrig fullföljer. Vi vet från tidigare studier att de som hoppade av har gjort det av flera skäl, men ett återkommande skäl är att de inte fått tillräckligt med stöd för att klara utbildningen.

oblgymnasieskola_infografik

I socialdemokraternas förslag ligger också att alla program ska leda till allmän högskolebehörighet. Det tidigare forskning har visat är att införandet av en godkäntgräns parat med den generella förlängningen av yrkesprogrammen från två- till treåriga slog hårt mot elever från i synnerhet arbetarhem och i synnerhet pojkar med låga meritvärden från grundskolan då deras avbrott ökade kraftigt. Utmaningen – om man menar allvar med att man också vill att alla elever ska klara sina utbildningar – ligger i hur man ska lyckas förmå dessa elever att fullfölja utbildningen med godkända resultat. Det räcker inte att bara göra gymnasieskolan obligatorisk, för 99 % av varje kohort börjar faktiskt gymnasieskolan redan, utan det krävs rejäla insatser ifråga om stöd och annat för att det ska gå vägen.

Inget politiskt parti har hittills beskrivit vilka åtgärder detta skulle vara och vilka resurser som skulle behövas för att åtgärderna ska lyckas. Desto mindre finns sådana förslag för grundskolan varför den enda pliktbelagda skolformen i Sverige fortsatt inte förmår tillförse att alla dess elever lämnar den med godkända betyg. Finns reformpengar att tillgå för den nya regeringen tycker därför jag personligen att grundskolan vore rätt ände att börja i.

Datakällor:

Skolverkets statistik, Grundskolan, ”Skolor och elever läsåret 1999/00”, Tabell 3.4

Skolverkets statistik, Gymnasieskolan, ”Betyg och studieresultat 2012/13”, Tabell 8 A-C

Noter:

[1] Notera att det finns vissa brister i denna sammanställning. Jag har tex inte haft tillgång till individdata för hela kohorten, vilket radikalt hade förbättrat precisionen i beräkningarna. Denna sammanställning bygger istället på Skolverkets officiella statistik vilket tex leder till problemet att det tillkommer andra nybörjarargymnasister hösten 2008 som inte är födda 1992. Dessa utgör något tusental elever. Felmarginalen i dessa beräkningar är därför någon procentenhet upp eller ner, men grafiken återger ändå en rättvis bild av den grundproblematik blogginlägget vill visa.

Annonser
Taggad , , , , ,

Vilka elever avbryter sina gymnasiestudier?

I samband med att Socialdemokraterna lanserade sitt förslag om en förlängd skolplikt, innefattandes gymnasieskolan, såg jag en debatt mellan Ibrahim Baylan och Jan Björklund i TV4:s morgonsoffa. En sak som slog mig när jag lyssnade till debatten var att ingen av herrarna tycktes ha tillräckligt goda kunskaper om vilka elever de egentligen talade om. Detta blir ett angeläget problem när man ska lägga politiska förslag; om man inte vet vilka elever det handlar om och vilka specifika faktorer som i störst utsträckning påverkar deras avhopp från gymnasieskolan, är risken stor att de politiska insatserna missar målet.

Ett grundläggande misstag som både Baylan och Björklund gör är att de inte i tillräcklig utsträckning differentierar diskussionen utifrån vilken studiebakgrund eleverna har och vilka program de går på. En bra studie att läsa in sig på i detta sammanhang är Allans Svenssons artikel ”Dagens gymnasieskola – bättre än sitt rykte?” (2007). Svenssons studie ger en god överblick dels av hur studieavbrotten utvecklats över millenieskiftet och dels vilka skillnader som föreligger mellan pojkar och flickor, elever på olika program och elever med olika meritvärden från grundskolan. Dessutom redogör Svensson för vilka skäl till avhopp som är vanligast.

allansvensson2

Andel elever som fullföljt respektive inte fullföljt något program efter ursprungsprogram. Elever antagna år 2003. Efter Svensson, 2007, s.311

Några vägledande resultat i ett policysammanhang är bland annat att det är studieresultaten från grundskolan som har störst förklaringsvärde på avhoppen samt att det är väldigt viktigt att eleverna väljer ett program som de är intresserade av då de ointresserade hoppar av i större utsträckning.

Det tidigare beläggs också i Lärarnas Riksförbunds undersökning ”Effekter av vägledning”, som visar att avhoppsrisken är som störst bland de med lägst meritvärden från grundskolan. Dessutom visar denna studie på vissa effekter av studie- och yrkesvägledningen i grundskolan.

lrsyv2

Från Lärarnas Riksförbund, 2012

Ett annat centralt problem som framkom i debatten mellan Baylan och Björklund var att de tycks ha en föreställning om att den största avhoppsproblematiken finns bland gymnasieskolans nybörjarelever, dvs de som börjat sitt första år i gymnasieskolan. Det största problemet i denna elevgrupp är snarare den ökande andelen programbyten (se grön streckad linje i diagrammet nedan, notera särskilt utvecklingen från år 2001 och framåt). Studieavbrotten i denna elevgrupp har snarare minskat de senaste åren. I grafen nedan presenteras utvecklingen av avbrott och programbyten för nybörjareleverna:

lrsyv

Lärarnas Riksförbund, 2012

Gällande studieavbrotten totalt visar Svenssons studie tydligt att det, gällande elever på nationella program, är vanligast att man gör avbrott i slutet av gymnasieutbildningen och att dessa elever har en stor andel av sina gymnasiepoäng avklarade. Svenssons studie visar därigenom tydligt vilka olika typer av insatser som krävs för respektive elevgrupp.

Taggad , , , , , , , , , ,