Etikettarkiv: statistik

Obligatorisk gymnasieskola, ett alexanderhugg?

De som har följt den skolpolitiska debatten vet att socialdemokraterna för en tid sedan lanserade ett förslag om att göra gymnasieskolan obligatorisk. Ett förslag som nu ser ut att bli aktuellt sedan man tagit över regeringsmakten tillsammans med Miljöpartiet. Förslaget är ännu väldigt löst i konturerna, så det är svårt att veta vad det mer specifikt skulle innebära men jag vill ändå i det här inlägget skissera några tankar kring förslaget.

Den som har följt debatten vet att förslaget har fått vissa mothugg, både från andra politiska partier men även från vissa lärare. Utan att vara alltför politisk (jag är ju faktiskt tjänsteman) vill jag dock också skissera några problem som finns med förslaget. Eller snarare så här: Jag vill skissera en bild av vilka problem som inte kommer lösas via en obligatorisk gymnasieskola.

Grundproblemet återges i den infografik jag satt samman nedan. I denna följer jag kohorten född 1992[1], från det att de föds, till årskurs ett, genom grundskolan samt in och ut ur gymnasieskolan. Det grafiken illustrerar är att om vi menar allvar med att vi vill att alla elever ska fullfölja en gymnasieutbildning finns det första stora problemet att lösa redan i grundskolan. Att lite drygt var tionde elev inte klarar grundskolan är ett stort problem, i synnerhet som denna skolform redan är obligatorisk (att belägga en skolform med plikt tycks således inte garantera framgång). Eleverna är av lag tvungna att infinna sig där, men det allmänna lyckas för dessa elever inte fullfölja sitt åtagande att få eleverna godkända. Nästa problem ligger också i hur man klarar grundskolan. Elever med de lägsta meritvärdena löper cirka 7 gånger högre risk för avbrott än de med näst högst meritvärden från grundskolan.

Nästa problem är att endast en tredjedel tar sig vidare från de individuella programmen till ett nationellt gymnasieprogram. Många elever hoppar av gymnasiet efter ett eller två år på dessa program. Dessa elever får senare mycket stora problem att etablera sig på arbetsmarknaden.

Väl i gymnasieskolan finns nästa problem, som nämndes ovan. Knappt sju av tio elever fullföljer gymnasiet inom tre år och de andelar som lyckas fullfölja inom fyra och fem år är mycket små i jämförelse med den tredjedel av eleverna som aldrig fullföljer. Vi vet från tidigare studier att de som hoppade av har gjort det av flera skäl, men ett återkommande skäl är att de inte fått tillräckligt med stöd för att klara utbildningen.

oblgymnasieskola_infografik

I socialdemokraternas förslag ligger också att alla program ska leda till allmän högskolebehörighet. Det tidigare forskning har visat är att införandet av en godkäntgräns parat med den generella förlängningen av yrkesprogrammen från två- till treåriga slog hårt mot elever från i synnerhet arbetarhem och i synnerhet pojkar med låga meritvärden från grundskolan då deras avbrott ökade kraftigt. Utmaningen – om man menar allvar med att man också vill att alla elever ska klara sina utbildningar – ligger i hur man ska lyckas förmå dessa elever att fullfölja utbildningen med godkända resultat. Det räcker inte att bara göra gymnasieskolan obligatorisk, för 99 % av varje kohort börjar faktiskt gymnasieskolan redan, utan det krävs rejäla insatser ifråga om stöd och annat för att det ska gå vägen.

Inget politiskt parti har hittills beskrivit vilka åtgärder detta skulle vara och vilka resurser som skulle behövas för att åtgärderna ska lyckas. Desto mindre finns sådana förslag för grundskolan varför den enda pliktbelagda skolformen i Sverige fortsatt inte förmår tillförse att alla dess elever lämnar den med godkända betyg. Finns reformpengar att tillgå för den nya regeringen tycker därför jag personligen att grundskolan vore rätt ände att börja i.

Datakällor:

Skolverkets statistik, Grundskolan, ”Skolor och elever läsåret 1999/00”, Tabell 3.4

Skolverkets statistik, Gymnasieskolan, ”Betyg och studieresultat 2012/13”, Tabell 8 A-C

Noter:

[1] Notera att det finns vissa brister i denna sammanställning. Jag har tex inte haft tillgång till individdata för hela kohorten, vilket radikalt hade förbättrat precisionen i beräkningarna. Denna sammanställning bygger istället på Skolverkets officiella statistik vilket tex leder till problemet att det tillkommer andra nybörjarargymnasister hösten 2008 som inte är födda 1992. Dessa utgör något tusental elever. Felmarginalen i dessa beräkningar är därför någon procentenhet upp eller ner, men grafiken återger ändå en rättvis bild av den grundproblematik blogginlägget vill visa.

Annonser
Taggad , , , , ,

Skolval och segregation – forskningen och debatten därom

Inför Socialdemokraternas kongress i början av april blossade en debatt om det svenska friskolesystemet upp, detta som en följd av de många motionerna om vinstförbud i skattefinansierad välfärd som inkommit till kongressen. Vid sidan av frågan om vinster överhuvudtaget ska få tas ut eller inte handlade debatten också om vilka effekter friskolereformen har haft. Sidorna tycks vara lika oense i båda frågorna.

Vinstfrågan åsidosatt tycks motståndssidans huvudargument vara att friskolereformen har haft en starkt segregerande effekt på den svenska skolan. Segregerande i betydelsen att elevsammansättningen på skolnivå över tid har blivit alltmer homogen där elever med likartad bakgrund, likartade förutsättningar och ambitioner i allt större utsträckning går tillsammans. Förespråkarna å sin sida menar att skolsegregationen till störst del, fortsatt, förklaras av boendesegregationen (vilken vissa också menar har ökat) samt att friskolereformens största förtjänst är att den erbjuder elever en väg bort från skolor som de inte vill gå i. Newsmilldebatten mellan den tidigare chefredaktören för DN och sedermera friskoleintressenten docent Hans Bergström och den tidigare chefredaktören för Lärarförbundets medlemstidning Lärarnas Tidning Sten Svensson, utgör ett gott exempel på debatten. (Se Bergströms inlägg här, Svenssons här, Bergströms här och Svenssons här. Se också Cecilia Nykvist, vd Friskolornas Riksförbund här). Debatten har också fortsatt, se exempel här och här.

Parallellt med – eller som en följd av – denna debatt diskuteras också vilka effekter friskolereformen (och valfrihetsreformerna i stort) har haft på elevernas kunskapsutveckling, spridningen eleverna mellan samt likvärdigheten.

Det kan tyckas märkligt att de kan vara så oense om vilka effekter friskolereformen har haft, i synnerhet som det finns forskning på området. Problemet är dock att de olika studier som refereras ofta har olika utgångspunkter, grundar sig på olika antaganden och använder olika metoder (Friskolornas Riksförbund släppte en rapport inför s-kongressen som gör en genomgång av viss forskning på området, se här). Kännetecknande för debatten är också att det ofta saknas nyansering om vilka skillnader det är man pratar om, att man använder sig av statistiska jämförelser och analyser som inte alltid gör tillräckliga kontroller för till exempel elevbakgrund samt att man utgår från teoretiska antaganden om kausala samband mellan reformer (i detta fall ökad valfrihet på skolområdet) och utfall. Detta gäller både forskningen om eventuell skolsegregation samt den om likvärdighet och skolresultat.

Det sistnämnda – antaganden om kausala samband – är ett fenomen som ofta syns bland de som förespråkar friskolereformen och som vill tona ned eventuella segregerande effekter av densamma. Genom att hävda att friskolereformen möjliggör för alla elever att aktivt söka sig ifrån skolor de inte vill gå i – som de kanske hade hamnat i om närhetsprincipen gällde allena – så kommer en sådan reform inte att ha segregerande effekter (detta är den argumentation Cecilia Nykvist återkommit till).

Detta framstår minst sagt som en röra och man undrar ju stillsamt om det är något vi har tydlig kunskap om?

En hel del frågetecken i denna debatt rätas förtjänstfullt ut av Jonas Vlachos i ett tidigare inlägg på ekonomistas.se, allt med referenser till tidigare studier. Vlachos har också sedan innan bidragit till viktig nyansering i debatten om vilka segregerande effekter friskolereformen har haft i Sverige. Detta består främst i en indelning av fristående skolor i två grupper, en för skolor som drivs som aktiebolag (vinstdrivande) och en för skolor som drivs som stiftelser eller ideellt (icke-vinstdrivande).

Följande tabell från Vlachos kapitel om skolan i SNS kunskapsöversikt ”Konkurrensens konsekvenser” visar en uppdelning av detta slag:

tabell_vlachos

Tabellen visar tydligt hur de fristående skolorna som drivs som aktiebolag numer tydligt liknar de kommunala skolorna avseende elevsammansättning samt att det främst är i de ideella skolorna som en kraftig selektion sker (notera andelen flickor i dessa skolor).

I Skolverkets Lägesbedömning för 2013 så gör myndigheten en sammanfattning av den skillnad i elevsammansättning som vuxit fram och som indikerar varför det fortsatt är svårt att nå klarhet på området:

Rapporten visar att endast en del av de ökade resultatskillnaderna mellan skolor kan förklaras med en ökad skolsegregation med avseende på skolornas socioekonomiska elevsammansättning. Skolorna verkar däremot bli mer och mer segregerade efter egenskaper som inte visar sig i den vanliga statistiken, till exempel att mer studiemotiverade elever i större utsträckning tenderar att utnyttja det fria skolvalet och söka sig till skolor där det finns många andra studiemotiverade elever. På så sätt delas eleverna upp efter resultat och dolda egenskaper snarare än efter traditionella mått på socioekonomisk bakgrund. (s.34)

Detta citat blir också aktuellt kring frågan vad som orsakar skolsegregationen – är det elevernas skolval eller är det boendesegregationen? Skolverkets analys indikerar att de i viss mån är inne på valet. Detta stämmer också överens med Bo Malmberg mfl forskning som indikerar att boendesegregationen inte ökat i sådan grad att det kan förklara ökad skolsegregation. Malmberg mfl pekar snarare mot skolvalet. Detta är dock inte klarlagt, utan en diskussion om detta pågår fortfarande (se också kommentarerna till inlägget som länkades ovan).

I detta sammanhang är det också viktigt att påpeka vilken historik Sverige har i detta sammanhang. Sverige som land har en lång historia av att en mycket låg mellanskolvariation i resultat och vi har fortsatt – internationellt sett – en heterogen elevsammansättning på skolnivå. Vi har rört oss långt ifrån de tidigare låga nivåerna och har nu både en större mellanskolvariation än någonsin tidigare, kommunvariation och skillnader på individnivå.

Det finns många studier som visar på denna utveckling och jag har refererat en del i detta och tidigare inlägg. Jag tänkte avslutningsvis visa några av förändringarna med en del deskriptiv statistik. Viktigt att notera är att detta inte utgör några belägg för vad orsaken är till förändringarna – om det till exempel är skolvalet eller boendesegregationen – utan det beskriver endast en del av den utveckling som skett.

För det första kan man av statistiken konstatera att spridningen i elevsammansättningen har ökat. I följande tabell redovisas standardavvikelsen för några variabler (på skolnivå) för respektive år:

segr1

Källa: Egna bearbetningar av data från SIRIS. Antal skolor i analysen är 1248 år 2000 och 1657 år 2012. Notera att ett visst bortfall skett därefter som en följd av saknade uppgifter för vissa skolor.

En större standardavvikelse innebär att det råder större ”avstånd” åt båda håll från medelvärdet, dvs större spridning. Spridningen av elever med olika bakgrund har alltså ökat. Däremot har spridningen av andelen elever vars föräldrar högst har förgymnasial utbildning minskat något.

För att exemplifiera utvecklingen ännu tydligare har jag utgått från några helt subjektivt valda mått på elevsammansättning och tittat hur stor andel av skolorna som har vilken typ av elevsammansättning:

segr2

Tabellen visar några intressanta tendenser. Bland annat syns det att friskolorna tidigt särskiljde sig från genomsnittet avseende andel skolor som hade en elevsammansättning som nästan uteslutande bestod av elever med svensk bakgrund. 31 % av de fristående skolorna hade år 2000 en elevsammansättning som bestod till 99 % eller mer av elever med svensk bakgrund (av de kommunala skolorna var det 10 % av skolorna, snittet var 12 % som framgår av tabellen). Denna snedfördelning har minskat för de fristående skolorna, men är fortfarande högre än snittet. Samma utveckling syns avseende andel elever med utländsk bakgrund.

En intressant skillnad är också att andelen skolor där minst 60 % av eleverna har utländsk bakgrund (men själva är födda i Sverige) har mer än fördubblats under perioden.

Tabellen visar också, i synnerhet vad det gäller genomsnittet, att det tycks ske en viss förtätning av elever med föräldrar med eftergymnasial utbildning. Andelen skolor där en tredjedel eller fler av eleverna har föräldrar med eftergymnasial utbildning har fördubblats från år 2000 till 2012.[1]

För den ivrige uppsatsstudenten tycks det finnas möjligheter att öva sig i kvantitativ metod på detta område, exempelvis genom att studera elevsammansättningen i en kommuns skolor – både de kommunala och fristående – och hur eleverna bedömer respektive skolors status, kvalitet samt hur de skattar sin egen studiemotivation mm.

————

Vidare läsning för den intresserade via dessa länkar:

Skolverket – Likvärdig utbildning i svensk grundskola?
Skolverket – Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?
Sahlgren, Gabriel – Skolval, segregation och likvärdighet – vad säger forskningen?
Kallstenius, Jenny – De mångkulturella innerstadsskolorna – Om skolval, segregation och utbildningsstrategier i Stockholm


[1] Notera att inga kontroller har gjorts i tabellen för hur föräldrarnas utbildningsnivå ökat generellt i landet samt hur andel elever med utländsk bakgrund utvecklats under tidsperioden.

Taggad , , , , , , ,

Vilka elever avbryter sina gymnasiestudier?

I samband med att Socialdemokraterna lanserade sitt förslag om en förlängd skolplikt, innefattandes gymnasieskolan, såg jag en debatt mellan Ibrahim Baylan och Jan Björklund i TV4:s morgonsoffa. En sak som slog mig när jag lyssnade till debatten var att ingen av herrarna tycktes ha tillräckligt goda kunskaper om vilka elever de egentligen talade om. Detta blir ett angeläget problem när man ska lägga politiska förslag; om man inte vet vilka elever det handlar om och vilka specifika faktorer som i störst utsträckning påverkar deras avhopp från gymnasieskolan, är risken stor att de politiska insatserna missar målet.

Ett grundläggande misstag som både Baylan och Björklund gör är att de inte i tillräcklig utsträckning differentierar diskussionen utifrån vilken studiebakgrund eleverna har och vilka program de går på. En bra studie att läsa in sig på i detta sammanhang är Allans Svenssons artikel ”Dagens gymnasieskola – bättre än sitt rykte?” (2007). Svenssons studie ger en god överblick dels av hur studieavbrotten utvecklats över millenieskiftet och dels vilka skillnader som föreligger mellan pojkar och flickor, elever på olika program och elever med olika meritvärden från grundskolan. Dessutom redogör Svensson för vilka skäl till avhopp som är vanligast.

allansvensson2

Andel elever som fullföljt respektive inte fullföljt något program efter ursprungsprogram. Elever antagna år 2003. Efter Svensson, 2007, s.311

Några vägledande resultat i ett policysammanhang är bland annat att det är studieresultaten från grundskolan som har störst förklaringsvärde på avhoppen samt att det är väldigt viktigt att eleverna väljer ett program som de är intresserade av då de ointresserade hoppar av i större utsträckning.

Det tidigare beläggs också i Lärarnas Riksförbunds undersökning ”Effekter av vägledning”, som visar att avhoppsrisken är som störst bland de med lägst meritvärden från grundskolan. Dessutom visar denna studie på vissa effekter av studie- och yrkesvägledningen i grundskolan.

lrsyv2

Från Lärarnas Riksförbund, 2012

Ett annat centralt problem som framkom i debatten mellan Baylan och Björklund var att de tycks ha en föreställning om att den största avhoppsproblematiken finns bland gymnasieskolans nybörjarelever, dvs de som börjat sitt första år i gymnasieskolan. Det största problemet i denna elevgrupp är snarare den ökande andelen programbyten (se grön streckad linje i diagrammet nedan, notera särskilt utvecklingen från år 2001 och framåt). Studieavbrotten i denna elevgrupp har snarare minskat de senaste åren. I grafen nedan presenteras utvecklingen av avbrott och programbyten för nybörjareleverna:

lrsyv

Lärarnas Riksförbund, 2012

Gällande studieavbrotten totalt visar Svenssons studie tydligt att det, gällande elever på nationella program, är vanligast att man gör avbrott i slutet av gymnasieutbildningen och att dessa elever har en stor andel av sina gymnasiepoäng avklarade. Svenssons studie visar därigenom tydligt vilka olika typer av insatser som krävs för respektive elevgrupp.

Taggad , , , , , , , , , ,

Om läraruppdraget, främlingsfientlighet och metodkunskaper

Det här inlägget är inspirerat av en diskussion jag hamnade i för en tid sedan på Facebook och som fick mig att minnas en av de aspekter jag själv tyckte var svårast med att vara samhällskunskapslärare. Inlägget handlar därför inte strikt om utbildningspolitik och forskning, men likväl om undervisning, lärarroll och statistik.

Ovan nämnda diskussion hamnade jag i som en följd av att jag reagerade över ett inlägg som en gammal bekant hade skrivit, där han påstod vissa saker om invandrares benägenhet att begå brott, i detta fall våldtäkter. Jag är själv inte påläst i kriminologisk litteratur och jag har inte studerat brottsstatistik i sådan utsträckning att jag själv med säkerhet ”vet” hur olika samhällsgruppers brottsbenägenhet ser ut. Jag har dock läst tillräckligt många högskolepoäng för att förstå att olika faktorer har olika stort förklaringsvärde för individers brottsbenägenhet, och jag är själv ganska övertygad om att socioekonomiska förhållanden och utbildningsnivå bör ha ett mycket högre förklaringsvärde på brottsbenägenhet än etnisk bakgrund. Rätta mig gärna om jag har fel.

unodcEtt av de påståenden som framkom i inlägget var att Sverige har världens näst högsta antal våldtäkter per 100 000 invånare samt att detta beror på Sveriges stora andel invandrare i befolkningen. Påståendena styrktes dels med statistik från UNODC (Unites Nations Office on Drugs and Crime) (se tabell intill) och dels med statistiska beräkningar gjorda av en svensk bloggare.[1]

Det här frammanar för mig minnet av hur svårt det kan vara som lärare att veta hur man ska bemöta påståenden från elever (eller andra) som dels har ett tvivelaktigt sanningsvärde och som dels grundar sig i en främlingsfientlig världsåskådning. För det första finns det ett direkt problem med detta för en undervisande lärare i klassrummet: Om jag inte själv som lärare har kunskaper om de statistiska förhållandena som står i motsats till det påstådda, hur ska jag då förhålla mig till påståendet? Det vill säga, om jag inte kan vederlägga påståendet där på plats, hur ska jag förhålla mig till det då? Vill jag ens vederlägga påståendet? Men om jag håller med om att det kanske kan stämma, har jag då vikt mig för den främlingsfientliga världsåskådning som (ofta?) ligger i botten och ruvar hos eleven? För det andra så finns det också ett mer långsiktigt problem, för om jag ger mig in i debatten för att försöka vederlägga påståendet, men med andra fakta och misslyckas, vad händer då? Med mig, eleven och klassen?

Enligt mig visar detta exempel återigen också på behovet av att utbildningen i vetenskaplig metod stärks i lärarutbildningen. Ju säkrare en lärare känner sig i metodfrågor, desto säkrare kommer de sannolikt känna sig när de möter olika typer av påståenden av denna art som kan vara svåra att bemöta trots att de är tvivelaktiga, som det ovan om våldtäkterna.

För vad är då problemet med påståendet om Sveriges tätposition gällande antalet våldtäkter per 100 000 invånare? Det grundläggande problemet är att statistiken utgår från antalet polisanmälda brott i olika länder. Detta innebär dels att uppgifterna knappast är jämförbara i och med att olika länders lagstiftning har olika syn på vad som är våldtäkt, sexuellt tvång, ofredande osv. Detta påtalar UNODC själva i direkt anslutning till datatabellerna. Dessutom finns det inneboende problemet att vissa länder är noggrannare med sin insamling av statistik än andra. Detta visar sig i UNODC:s data genom att av 123 länder i datauppsättningen saknas uppgifter för 63 länder år 2010. Bland dessa återfinns länder som Frankrike, Filipinerna, Slovakien, Australien, Italien, Bangladesh, Zimbabwe med flera. Frånvaron av dessa påverkar sannolikt Sveriges relativa placering, i synnerhet om alla skulle gå efter svensk lagtext.

Övriga påståenden om vissa befolkningsgruppers eventuella överrepresentation lämnar jag åt läsarnas egna kritiska ögon att granska, men ett tips är att särstudera de ”prognostiska” uträkningar man ägnar sig åt på den blogg som nämns i not 1 nedan.

Hur man som lärare till sist klarar av situationer som dessa, med de typer av avvägningar jag skisserade ovan, kommer sannolikt an på erfarenhet, kunskaper och egen utbildning. En god grund läggs dock enligt mig genom gedigen metodutbildning i lärarutbildningen, robusta ämneskunskaper samt kontinuerlig yrkesetisk reflektion med lärarkollegor.


[1] Jag väljer att inte länka berörd blogg, men den kan lätt hittas via Google. Sök på ”affes statistikblogg” och läs inläggen om ”invandrarna och brotten”.

Taggad , , , , , , , , ,

Gynnas flickorna av kvinnliga lärare?

Psykologen Bertil Törestad skrev i mitten av augusti på Newsmill att det “är för många kvinnor i skolans värld” och att detta kan vara en viktig del i förklaringen av flickornas högre meritvärden (vilket jag skrivit om tidigare här). Törestad skriver:

Om vi drar ut ovanstående resonemang lite längre så kan flickornas överlägsna skolresultat till okänd del faktiskt förklaras med att det intellektuella klimatet i den obligatoriska skolan präglas av just verbalitet och relationsinriktade aktiviteter. Pojkar får alltså i betydligt mindre utsträckning sina förmågor uppmuntrade.

Kritiken har inte låtit vänta på sig, bland annat har skolbloggaren och tillika ordföranden för Lärare i Moderna språk, Helena von Schantz, uttalat sig på Skolvärlden.se.

Om man ser förbi den något hätska debatt som brutit ut så finns det några saker i detta som jag är mer intresserad av. Det första gäller vilka belägg Törestad har för att hans tes sannolikt skulle stämma. Han lämnar en referens till en egen studie genomförd med longitudell data för 812 svenska skolelever (se abstract här) vilken uppvisar resultat som antyder att flickor har något starkare i verbala kunskapsprofiler och pojkar något starkare spatiala dito (detta tycks ligga i linje med tidigare resultat på området, se mitt tidigare inlägg som länkades ovan). Enligt studien tycks elever med mer verbala kunskapsprofiler också prestera bättre resultat högre upp i skolsystemet.

Är detta konstigt eller förvånande? Nej, det ligger väl ungefär i linje med tidigare kunskaper från forskningen och det förvånar sannolikt ingen lärare heller; elevers språkkunskaper har sannolikt ett gott förklaringsvärde på övriga kunskapsresultat i skolans andra ämnen.

För det andra tycks Törestad antyda att närvaron av verbalt orienterade kvinnliga lärare i skolan generellt missgynnar pojkar. Detta påstående belägger aldrig Törestad, kanske för att det finns andra resultat som antyder att en sådan effekt inte finns, i alla fall inte i Sverige. I Skolverkets studie ”Könskillnader i måluppfyllelse och utbildningsval” (2006) finner man inga belägg för tesen. Skolverket skriver:

[Resultaten] ger dock inget stöd för hypotesen att lärarens kön skulle påverka könsskillnaderna i måluppfyllelse. […] Det går alltså inte att hitta någon samvariation mellan aggregerade mått på lärares kön och differensen mellan könen. (s.72)

Det ska bli spännande att följa debatten och se om Törestad har andra resultat att presentera för att belägga sitt påstående.

Taggad , , , , , , ,

Lärarresurser och skolresultat – vilka samband råder (i Kristianstad)?

För några veckor sedan snurrade en artikel från Kristianstadsbladet runt på Facebook (enligt tidningens webbplats hade artikeln delats av 1 072 personer när detta skrevs) som handlade om hur kommunens vice ordförande i utbildningsnämnden, Jonas Fasth, ledde i bevis att en högre lärartäthet och högre lärarbehörighet leder till sämre resultat för eleverna. Slutsatserna drar han efter att ha genomfört en egen studie på 595 grundskolor i Skåne med data från Skolverkets databaser (Skolverkets databaser länkas till här). Tyvärr tillgängliggjorde Fasth aldrig studien, varför det är svårt att granska den utan det enda som står att finna är hans pressmeddelande som föranledde artikeln. I pressmeddelandet redovisas de centrala resultaten i punktform:

  1. Det råder negativt samband mellan antalet lärare och studieresultaten, dvs   ju fler lärare desto sämre resultat.
  2. Det råder ett negativt samband mellan antalet utbildade lärare och   studieresultaten, dvs ju fler utbildade lärare desto sämre resultat.
  3. Det är ett mycket svagt samband mellan skolans storlek (antal årskurser,   antal elever och antal elever i aktuell årskurs) och studieresultaten.
  4. De skolstrukturella faktorerna kan endast förklara 7 % av variansen i studieresultaten.

Det behöver knappast påpekas att hans uttalanden inte stod oemotsagda, i synnerhet inte eftersom hans slutsatser står i bjärt kontrast till resultat från tidigare studier som visar att det finns vissa viktiga samband här emellan (i synnerhet gällande lärarbehörighet).1

Det här inlägget är dock inte alls tänkt att raljera över Fasths slutsatser eller tvärsäkra uttalanden om sakernas tillstånd (även om det känns lockande, man undrar ju exempelvis om han bemödade sig att gå igenom den tidigare forskningen som kunde ha fått honom att uttala sig lite försiktigare?). Inlägget är snarare tänkt att försöka skissera några tänkbara förklaringar till varför det gick så snett för Fasth i hans undersökning (detta går ju inte heller att verifiera i och med att hans undersökning inte finns tillgänglig).

Låt oss börja i rätt ände: Den data Fasth använt har han hämtat från Skolverkets databaser, förmodligen från SIRIS i och med att han har data på skolnivå. Därefter har han lagt in allt detta i sitt program och kört igång med sina korrelations- och regressionsanalyser.

Redan här stöter vi på några av de centrala problem som ger eko i Fasths slutsatser. För det första är den variabel som Fasth med största sannolikhet använt för lärarbehörighet otroligt trubbig. I Skolverkets statistik redovisas nämligen denna variabel som ”andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen”. Ett sådant mått innebär i realiteten att en person med en förskollärarexamen i statistiken räknas som behörig även om personen undervisar i gymnasieskolan (och vice versa). Enligt den nya behörighetsförordningen skulle denna förskollärare också mycket riktigt betraktas som obehörig för undervisning i gymnasieskolan varför Skolverket sannolikt inom en snar framtid måste ändra variabelens definition.

För det andra så dras även måttet för lärartäthet med vissa problem. Dels för att problemet med lärarbehörigheten spiller över även på denna variabel; att ha 7,1 lärare per 100 elever som är utbildade för en annan skolform och andra ämnen än vilka de undervisar i kan inte vara jämförbart med att ha 6,9 lärare med rätt utbildning för skolform och ämne. Dels också för att måttet i sig självt inte kan parera för tillfällig halvklassundervisning och så vidare (se vidare i Gustafsson och Myrberg som refereras i noten nedan).

Givet detta kan vi sedan vända blicken åt vilka effekter vi ser när vi gör analyser av samma typ av data som Fasth använt. Låt mig exemplifiera några problem med data för 2009:

Om vi följer Fasths förfaringssätt så skulle vi kunna tänka oss att vi kan göra korrelations- och regressionsanalyser av sambandet mellan kommunernas undervisningskostnader och deras resultat. Följande tabell beskriver en sådan analys:

Vad ser vi i analysen? Ja, bland annat att undervisningskostnaden per elev inte uppvisar någon betydelsefull samvariation med variablerna (1)-(3), och detta tycks ju anmärkningsvärt i och med att den kommun som hade högst undervisningskostnad per elev 2009 satsade 72 444 kr/elev (Sorsele) och den som hade minst satsade 31 578 kr/elev (Ludvika). Men samtidigt visar nästa korrelationsanalys (4 – 6) att samvariationen mellan undervisningskostnad och lärartäthet endast är 56 %. En regression visar att undervisningskostnaden endast kan förklara 32 % av variationen i lärartäthet. Dessa resultat sätter fingret på något siginifikant, nämligen att olika insatta medel innebör olika saker i olika delar av landet. Och det är också denna insikt som är betydelsefull ur ett likvärdighetsperspektiv. Givet den invånardistans som finns i Sorsele kommun så borde de kanske satsa ännu mer än sina 72 444 kr/elev, precis som Älvkarleby av andra anledningar kanske borde satsa ännu mer än sina 39 407 kr/elev (2009) och kanske även på andra saker. Detta är också en bärande insikt i Lärarnas Riksförbunds förslag till finansieringsmodell för grundskolan.

Denna insikt borde också ha betytt vissa saker för Fasths undersökning. Han drar som bekant slutsatsen att högre lärartäthet leder till sämre studieresultat. En fråga han borde ha ställt sig är om det kan vara som så att skolor i kommuner som trots allt försöker kompensera för elevers olika bakgrund och förutsättningar, genom att exempelvis ha högre lärartähet (i linje med Gustafssons och Myrbergs resultat) slår igenom i hans undersökning som skolor med hög lärartäthet men med förhållandevis mediokra resultat detta till trots? För det kan mycket väl vara så att dessa skolor och kommuner trots lovvärda försök inte når över de tröskelvärden som krävs för att en högre lärartäthet verkligen ska ge resultat och därför syns i analysen som skolor med hög lärartäthet men låga resultat (se exempelvis Joanna Giotas och Olof Lundborgs studie av specialpedagogiska insatser där liknande problematik diskuteras).

Sedan kan vi också fråga oss vad som hade hänt om dessa skolor och kommuner hade haft radikalt annorlunda förutsättningar. Det är inte precis så att Fasth haft någon kontrollgrupp att jämföra med.

—–

1. Se exempelvis IFAU:s studier om betydelsen av klasstorlek, betydelsen av lärartäthet och lärarkvalitet samt betydelsen av resurser. Se också Jan-Eric Gustafssons och Eva Myrbergs kunskapsöversikt för Skolverkets räkning.

Taggad , , , , , , , ,

Vilka samband förklarar vår dåliga kunskap om samband?

Jag ska direkt säga att jag själv inte är någon statistiker, även om jag emellanåt verkligen önskar att jag var det. Det faller sig ju dock så att jag jobbar en del med statistik och har med tiden blivit bättre på det, men de ökade insikterna har i huvudsak bara lett mig rakt in i den Sokratiska paradoxen av att ju mer jag lärt mig desto mer har jag begripit att jag inget begriper.

En sak jag har blivit bättre på är att lära mig att inte falla i den statistiskt sett vanligaste statistikfallgropen, nämligen att förväxla samband med samvariation (eller kausalitet med korrelation). Nationalekonomen Andreas Bergh har på sin blogg uppmärksammat roliga (och ibland skrämmande) exempel på detta här och här. Ett av dessa exempel fick något i mitt huvud att snurra igång och fick mig att minnas ett roligt exempel på samma fel fast gällande ålder och bensinpris*, varför jag bara var tvungen undersöka hur min ålder har påverkat utvecklingen av bensinpriset (all data är hämtad från Svenska Petroleum & Biodrivmedel Institutet (SPBI)):

Som diagrammet visar tycks det finnas ett solklart samband mellan min ålder och bensinprisets nivå. Detta beläggs också med följande regressionsanalys:

Summa summarum lyckas alltså min ålder förklara 96,5 % av variationen i bensinpriset, inte illa!

Varför detta nonsensexempel om bensinpris? (den som fördjupar sig i SPBI:s data ser ganska snabbt att det som förklarar prisstegringen inte är min ålder utan snarare utvecklingen av drivmedelsskatten, råvarupriset samt tillkomsten av momsen) Jo därför att hela denna berättelse också berättar något specifikt om den utbildning jag har gått och om svensk pedagogisk och/eller utbildningvetenskaplig forskning i stort: Nämligen att lärarutbildningen, som en konsekvens av den svenska pedagogiska och utbildningsvetenskapliga forskningens inriktning, har en ofantlig slagsida åt kvalitativa metoder, både vad det gäller den lilla metodutbildning som ges samt i de examensarbeten som produceras i utbildningen. Jag är inget undantag.

Detta problem har uppmärksammats både i en studie från Högskoleverket samt i Lärarutbildningsutredningen (HUT 07, se avsnitt 6.3). Högskoleverket skriver (s.52):

”Hur ser då en typisk uppsats inom lärarprogrammet ut? Den har författats av två kvinnor och omfattar drygt 30 sidor. Uppsatsen bygger på så kallad kvalitativ metod, och data har insamlat genom intervjuer. Utgångspunkter och referenser till teori och forskning avser i första hand olika former av sekundärlitteratur, som till exempel kurslitteratur på svenska. Vid redovisning av resultat förekommer sällan tabeller och figurer. Många av de godkända uppsatserna har av de externa granskarna fått både lägre och högre helhetsomdömen, men det förra dominerar och det är en relativt stor andel av uppsatserna som tilldelats omdömet Med tvekan godkänd. […]

Däremot finns tillkortakommanden framför allt i relation till teorirelaterade aspekter samt vad gäller kritisk förmåga och självständighet. Det är heller inte ovanligt att uppsatserna har ett visst inslag av normativitet där resultat mer relateras till tyckanden av skilda slag än till vetenskapligt grundade argument. Det förefaller, vilket inte är givet, som om det skulle råda ett motsatsförhllande mellan yrkesrelevans och vetenskaplighet, och i den typiska uppsatsen inom lärarprogrammet ror till synes den förra hem spelet.”

Detta problem härstammar som sagt från den svenska pedagogiska och utbildningsvetenskapliga forskningen. Som en följd därav är den svenska pedagogiska och utbildningsvetenskapliga forskningen generellt sett dålig på att förklara vad som fungerar och inte samt belägga vad som har effekt och inte. Men för att ha något mer att skriva om framöver – och för att det är sent på kvällen – så ber jag att få återkomma till detta i något senare inlägg.

* Jag vet inte vem jag ska tillskriva exemplet men jag misstänker att det finns många statistiklärare där ute som använder sig av samma eller liknande exempel varför alla gemensamt får ta åt sig äran över exemplet.

Taggad , , , ,